Så omfamnar du AI och håller dina projekt mänskliga

Läs transkriberingen:

Vi testar att transkribera våra poddar med hjälp av ett program. Ha överseende med eventuella stavfel eftersom boten inte är korrekt till 100 procent varje gång.

Galen Low: Hej allihop, och tack för att ni lyssnar. Jag heter Galen Low och arbetar med The Digital Project Manager. Vi är en gemenskap av digitala yrkesverksamma med uppdraget att hjälpa varandra att utveckla kompetens, bygga självförtroende och skapa kontakter, så att vi kan förstärka värdet av projektledning i en digital värld. Om du vill höra mer om det kan du gå till thedigitalprojectmanager.com.

Okej, idag gör vi något lite annorlunda. Idag ska vi få ett journalistiskt perspektiv på användningen av AI-verktyg och stora språkmodeller i digitala branscher. Alltså sådant som vad de här verktygen är bra på idag jämfört med vad de ännu inte riktigt behärskar, och vilka färdigheter digitala yrkesverksamma behöver fokusera på för att ligga steget före AI-utvecklingen.

Med mig idag har jag Kelli Korducki, en erfaren journalist som har skrivit för en hel mängd publikationer som du förmodligen har på skrivbordet just nu, och som på senare tid har fördjupat sig i användningen av stora språkmodeller inom teknikbranschen.

Kelli, tack för att du vill vara med idag.

Kelli Korducki: Tack för att jag fick komma.

Galen Low: Jag älskar din bakgrund. För lyssnare som inte tittar på videon har Kelli en fin växtsamling, en bokhylla och en mycket trevligt upplyst lägenhet i New York. Det är ett nöje att ha dig här i programmet. Jag nämnde inledningsvis att det här är lite annorlunda. Jag brukar inte ha journalister som gäster, men jag tyckte att det här var väldigt viktigt eftersom det händer så mycket med AI och stora språkmodeller som sträcker sig över olika branscher, den digitala sektorn och teknikbranschen.

Och jag ville verkligen ha ditt perspektiv eftersom du har blickat ut över flera områden och inte bara befinner dig bakom den sorts skygglappar för digital projektledning som jag gör. Jag tänkte att det kunde bli ett riktigt bra samtal. Men jag ville ge våra lyssnare lite bakgrund. Jag menar, du har ett fantastiskt CV, åtminstone tycker jag att du har ett fantastiskt CV som journalist.

Du har skrivit för publikationer som Cosmopolitan, The Atlantic, The New York Times, Insider och The Guardian, och det är bara några exempel. Du har också skrivit en bok om historien bakom att bryta sig loss, som jag verkligen gärna vill läsa. Jag har inte läst den än, men jag är väldigt intresserad av den. Men det som slog mig när jag letade upp dig var att din bredd är enorm.

Och på senare tid vet jag att du har fördjupat dig lite i AI, och särskilt i hur det kan omfamnas för att göra framtidens arbetsliv lite mer mänskligt. Så jag tänkte börja med den kanske uppenbara frågan: vad var det som drog dig till AI? Som journalist förstår jag att det kanske är en våg man måste följa, men när du och jag pratade tidigare märkte jag verkligen att det finns en passion för ämnet och att det berör dig.

Så hur kom du in på det, och vad var det som lockade dig?

Kelli Korducki: Absolut, det är en bra fråga. Jag tror att jag kom in på AI genom ren nyfikenhet, ärligt talat, och av personligt intresse. Inte för att tänka: ”Åh, det här är en ny och spännande sak som folk behöver skriva om”, utan snarare: ”Kommer det här att ta över min karriär?”

Kommer jag att vara helt obrukbar om fem eller tio år? Borde jag skola om mig? Så när vågen av generativ AI verkligen började ta fart, vilket var lite mer än ett år sedan, alltså hösten 2022, började jag verkligen uppmärksamma den. Det är nästan chockerande att tänka på hur mycket som har hänt på så kort tid.

En del av det berodde på att jag arbetade som redaktör på The Atlantic och redigerade nyhetsbrev. En av skribenterna vars texter jag redigerade var Charlie Warzel, som är teknikskribent. Han är numera redaktionell teknikskribent på The Atlantic. Då skrev han ett tekniknyhetsbrev, och tidigare hade han arbetat på The New York Times och BuzzFeed där han skrev om teknik.

Han var alltså den första personen som, tror jag under min första arbetsvecka i augusti 2022, skrev om DALL-E och AI-konst. Och jag tänkte bara: ”Oj, det här är verkligen intressant. Det väcker många spännande frågor om värdet av den mänskliga kontakten. Vad tillför de här AI-verktygen?”

Hur förändrar det här vårt sätt att tänka kring mänsklig kunskap och mänsklig intelligens, och kring människans värde? Sedan spolar vi fram till att GPT-4 släpptes i mitten av mars i år, 2023. Man började direkt höra alla dessa fantastiska saker, som att den kan klara advokatexamen och få mycket höga resultat på SAT-prov och andra standardiserade tester, och att den kan skriva en hel uppsats på uppmaning om man bara ger den vissa instruktioner.

Allt detta väckte förstås mitt och alla andras intresse. Jag blev direkt betalande GPT-4-prenumerant så fort jag kunde. Jag började experimentera med det och försökte också förstå hur det fungerar. Jag har ingen bakgrund inom datavetenskap, artificiell intelligens eller datorlingvistik. Jag läste engelska på universitetet.

Så jag var verkligen tvungen att lära mig allt detta på ett väldigt grundläggande sätt, som lekman. Och ju mer jag lärde mig och ju fler experter jag pratade med för olika artiklar, och även när jag pratade med människor utan att det var kopplat till en artikel utan bara av nyfikenhet, desto tydligare blev konsensus: det finns helt enkelt vissa saker som en maskin inte kan göra, som en AI inte kan göra. AI kan inte reagera på människor, AI kan inte svara på en ny situation eller en oförutsägbar omständighet och sedan fatta ett omdöme.

De är härledda modeller. Stora språkmodeller arbetar sannolikhetsbaserat. Du ger dem en signal och sedan ger de dig det svar som har störst sannolikhet att verka vara det rätta. På sätt och vis är det väldigt häftigt, eftersom det även är så mänskligt deduktivt tänkande fungerar, till viss del. Men det finns gränser.

Den kan inte kontrollera sig själv. Den kan inte följa en tankegång. Den kan inte komma på något nytt. Och för mig är det den mest värdefulla delen av det jag gör. Det är dessutom det som har tagit längst tid att utveckla. Jag var alltid bra på att skriva på meningsnivå, men att bli en bra tänkare var något jag behövde utveckla med tiden.

Och ja, AI kan inte tänka. Den är listig, men den är inte intelligent. Det är skillnad mellan de två sakerna.

Galen Low: Jag gillar att ditt perspektiv kretsar kring arbete och kring värdet av mänsklig kunskap. Och jag tror att det gäller inom vilket yrke som helst, men särskilt inom projektledning, och jag skulle tro att det även gäller journalistik.

Det är lätt att reducera det till: ”Jaha, du sätter ord på en sida? Det gör den här stora språkmodellen också.” Men egentligen pågår det något annat där, den smarta delen bortom den listiga delen. Och jag tror att alla yrken förmodligen har den aspekten. När vi pratade tidigare fick jag en tydlig känsla av att vi visserligen talar om AI, men att de flesta av oss specifikt talar om stora språkmodeller just nu.

Den där sannolikhetsbaserade ifyllnaden av tomrummen utifrån det som har gjorts tidigare. Ur det perspektivet håller jag med om att den inte skapar nya saker. Den skapar saker, men inte nödvändigtvis nya saker. Och sedan finns det, så att säga, mycket mer än så. Det händer förmodligen massor inom AI som börjar bli riktigt intelligent.

Jag lyssnade på vad det nu var, Diary of a CEO, där någon från Google med ett namn jag inte kommer på just nu pratade om hur snabbt AI skulle kunna bli intelligent. Men just den här dagen i november 2023 – jag brukar inte tidsstämpla sådant här, men ändå – befinner vi oss i ett ögonblick där vi säger: ”Okej, det vi hanterar just nu är verktyg som använder stora språkmodeller, och det förändrar hur vi ser på oss själva.” Det är existentiellt skrämmande, antar jag. Men jag gillar hela den tankegång där du landade: ”Okej, jag är intelligent, och den stora språkmodell jag använder är listig. Jag var nyfiken på den, och jag behöver omfamna den.”

Men jag behöver behandla den mer som en smart assistent än som något som kommer att göra mig överflödig, antar jag. Det tycker jag är intressant. Det är en märklig sak, för i alla samtal jag har nuförtiden är den stora frågan: ”Okej, hur lång tid dröjer det innan AI tar mitt jobb?”

Men även om det är frågan vi alla tänker på, och jag tror att den även dök upp för dig under din resa, är det verkligen rätt sätt att se på det? Och om det inte är det, vilket är då det mest produktiva sättet att betrakta detta och besvara frågan så att man kan gå vidare?

Kelli Korducki: Ja. Det citat jag alltid återkommer till när jag hör frågan ”Kommer AI att ta mitt jobb?” kommer från en AI-expert som jag pratade med inför en artikel för The Atlantic tidigare i höstas. Han sa: ”AI ersätter inte jobb, den ersätter arbetsuppgifter.” Om man tänker på ett jobb består allas jobb av alla möjliga sorters uppgifter.

Vissa är grovarbete, rutinuppgifter och administration, som att skicka uppföljningsmejl, lägga in saker i en Google-kalender eller hantera ett budgetkalkylblad. Sådant kan ingå i någons jobb, och i många människors jobb, men det är inte jobbets huvudsakliga del.

Den centrala delen av projektledning är till exempel att leda människor, se till att människor arbetar tillsammans på ett meningsfullt sätt, att ett mål uppnås inom en viss tidsram och helst inom en viss budget. AI kan hjälpa till med vissa uppgifter som hör ihop med detta, som schemaläggning eller att reda ut vissa budgetdetaljer.

Men i slutändan är det här ett människoyrke. Det handlar om att människor ska kunna befinna sig i ett rum eller en virtuell miljö och se på de andra personerna i ett team och kunna säga: ”Okej, den här personen arbetar bra med den här personen. Den här personen behöver göra den här typen av saker. Den här andra personen är väldigt stark inom det här området”, och sedan sätta ihop alla dessa olika delar på ett meningsfullt sätt för att uppnå ett mål.

Det är helt enkelt inte något som någon språkmodell klarar av idag, eller kanske någonsin kommer att klara av. Och den viktigaste delen av en projektledares arbete är just människorna. Det är projektledningens konst. Så om du tänker på AI inom projektledning kan du verkligen se den som den där praktiska assistenten som tar över vissa uppgifter – jag skulle inte säga uppgifter som kräver mindre kompetens, men uppgifter som är mindre strategiska och mindre människoorienterade – och ser till att allt fungerar tillsammans.

Galen Low: Det är roligt, för jag tror att vi kanske alla tänker så i våra huvuden, och jag är säker på att det förekommer i vissa samtal, men i de högsta rösterna och de mest offentliga diskussionerna hör jag inte särskilt mycket av: ”Hurra, nu kan vi bara slappna av och slippa schemalägga, räkna på budgetavvikelser och utföra uppgifter som de flesta inte ens ville göra från början.”

I stället är vi stolta över dem, och vi är så stolta över vårt arbete, våra yrkesliv, och det är inget fel med det. Men när den här tekniken kommer och säger: ”Du kan göra mindre, du behöver inte göra lika mycket”, då reagerar vi: ”Åh nej, vad hemskt, jag är rädd.”

Det är ett väldigt intressant tankesätt, hur beskyddande vi är när det gäller våra roller, yrken och karriärer. Har du haft många samtal där folk säger: ”Nej, det här är fantastiskt. Ta gärna över de där uppgifterna, så att jag kan göra annat”?

Kelli Korducki: Ja, det är faktiskt en väldigt bra poäng som jag tycker att vi inte riktigt hör. Men det stämmer. Min egen erfarenhet, och även erfarenheten hos alla jag pratar med, är att de flesta av mina vänner arbetar inom journalistik eller något närliggande område. Nästan alla mina vänner är kreativa yrkesverksamma. Och det roliga är att det inte handlar om: ”Jag vill inte att den här maskinen ska påverka det jag kan göra.”

Alla jag känner säger: ”Absolut! Ta gärna över sådant jag inte behöver göra. Vill du transkribera min inspelning? Fantastiskt! Varsågod och transkribera.” Jag tror att människor, åtminstone de jag känner och jag själv, tenderar att se det för vad det är. Den kommer inte att kunna utföra ditt arbete åt dig när det gäller att faktiskt skapa något nytt som inte tidigare har funnits i världen.

Men den är väldigt användbar för att utföra ganska vardagliga, inte ens administrativa – vad heter det – mer rutinmässiga uppgifter. Jag började använda en AI-baserad ljudtranskriberare nästan omedelbart. Så snart det blev möjligt började jag använda AI-transkribering för mina ljudinspelningar från intervjuerna jag gjorde, eftersom jag spelade in tre, fyra eller fem timmars ljud under en vanlig vecka.

Om jag skulle transkribera allt manuellt skulle det vara hela mitt liv. Jag skulle inte ha tid att faktiskt skriva. Och det är skrivandet jag får betalt för. Jag får inte betalt för att transkribera intervjuer. Så jag tror att många av oss, åtminstone alla jag känner, ser det på det sättet.

Det är verkligen användbart när man ska sammanfatta väldigt långa texter. Om jag behöver sammanfatta några forskningsartiklar, alltså vetenskapliga artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter, handlar det om ett dokument på 40 sidor gånger det antal jag behöver gå igenom. Det är väldigt användbart att mata in dem i en chattbot och be den ge mig huvudpunkterna på ett lättbegripligt språk. Och självklart – eller åtminstone är det mitt råd till alla – bör man kontrollera allt noggrant, eftersom de här sakerna inte är hundraprocentigt tillförlitliga och faktiskt hittar på saker. De hallucinerar.

Så man måste faktagranska. Men ja, det är väldigt hjälpsamt. Det sparar enormt mycket tid och frigör tid till det arbete som faktiskt är själva arbetet, alltså det arbete som jag har unika förutsättningar att utföra.

Galen Low: Jag gillar hur du beskriver att människorna i dina kretsar är kreativa yrkesverksamma, för jag tror att det är just där nyckeln finns.

Många av våra yrken har en kreativ aspekt. Du pratade om skillnaden mellan rutinuppgifter och helt nya saker. Jag tror att även många projektledare faktiskt tänker att de får betalt för att utföra vissa uppgifter i ett kalkylblad eller för att skriva statusuppdateringar.

Men de som tänker så missar poängen. Som du sa tidigare handlar projektledning i grunden om människor. Det handlar om att ta itu med nya utmaningar tillsammans med människor varje dag, sådant som inte nödvändigtvis har gjorts förut, och sedan själv lösa problem för att lyckas med leveransen av ett projekt. På ett sätt kan man säga att allt detta är kreativt. Det är den kreativa delen, det som en projektledare har unika förutsättningar att göra.

Jag tror att det är den kreativa aspekten av alla jobb som borde förstärkas genom det här, hoppas vi. Det leder mig till nästa fråga. Du har pratat med människor inom hela teknikområdet, utvecklare och andra som arbetar inom teknikbranschen. När det gäller värdet av mänsklig kunskap, den kreativa sidan och den smarta delen – vad bör projektledare som arbetar digitalt göra just nu? Hur kan någon använda detta till sin fördel idag? Vad bör de fokusera på?

Kelli Korducki: Det första och kanske mest uppenbara svaret är att börja leka med verktygen, börja bli vän med dem och integrera dem i arbetslivet. Jag pratade med en väldigt intressant projektledare som verkligen är veteran.

Jag tror att hon har arbetat inom området i över 30 år. Hon bor i Kelowna i British Columbia på Kanadas västkust. Hon berättade att hon tycker att det är det bästa som har hänt branschen. Det här är alltså någon som har arbetat inom området i vad som känns som en evighet.

Hon menar att vi äntligen kommer att få människor att faktiskt göra sina förberedelser innan de går in i ett projekt och verkligen planera. Hon tror att det kommer att frigöra tid så att människor kan göra sitt förarbete kring de olika delar som rör sig och som de behöver samarbeta med. Och det kommer att förbättra projektens framgångsfrekvens.

Så jag tror att ett sätt att närma sig det, eller tänka på hur man ska närma sig det, är att se AI som en partner för att utföra det kreativa strategiska arbetet på ett mer linjärt, organiserat, mindre skrämmande och mer framgångsrikt sätt.

Galen Low: Ja, jag gillar verkligen det du säger om att bli vän med verktygen. Det är en stor sak. Och om jag tolkar det du säger rätt handlar det här om förarbete. Du nämnde förarbete. Förarbete innebär att utveckla sina färdigheter, lära sig om den nya teknik som finns och som ska kunna hjälpa en att utföra sitt jobb. Men jag uppfattade också något annat: förarbetet med sådant som du förmodligen borde ha gjort som yrkesperson och projektledare.

Men kanske inte kunde göra eftersom du hela tiden var fast i de här uppgifterna. Nu behöver du tänka om kring vilket värde du skapar och vilket förarbete du behöver göra för att ett projekt ska gå bra. Och jag skulle tro att det inte handlar om att ägna en timme varje vecka åt att sammanställa en statusrapport, utan kanske om hela den del av jobbet som handlar om – och sedan bokstavligt talat förarbete – att gå in och säga: ”Okej, vad handlar det här projektet om? Vilka är målen? Vilket värde bidrar jag med? Vilket värde levererar teamet? Vilket affärsresultat driver det här? Hur passar det in i den större bilden?” snarare än: ”Är den här milstolpen satt till rätt datum?”

Det är också viktigt, men kanske kommer den som lyckas bäst just nu att vara den person som är kreativ kring frågan: ”Okej, vad kan jag göra nu som är annorlunda? Om jag har blivit vän med det här verktyget och det kan hjälpa mig med några av mina uppgifter.”

Jag tror verkligen att många tänker så. Men kreativitet är svårt, särskilt när man inte ser sig själv som en kreativ person. Man har gjort saker ganska repetitivt, projekt efter projekt. Man har sin metod och sedan behöver man ändra den.

Det svåra är faktiskt att hitta på något nytt utan att ha någon grund för hur det ska se ut.

Kelli Korducki: Ja, absolut. Men till det skulle jag säga att allt kunskapsarbete – och jag tror inte att någon skulle säga emot att projektledning är kunskapsarbete – är kreativt arbete. Allt kunskapsarbete är kreativt arbete, eftersom det i slutändan handlar om att översätta koncept till genomförandet av något nytt. Och allt som på något sätt är innovativt eller för ett mål framåt, att uppnå ett mål, kommer att vara kreativt eftersom problemlösning och att utforma en strategi för att få något gjort är kreativt arbete.

Kreativitet, eller att vara konstnär, är något människor ofta talar om som sin kreativa praktik, sin skrivpraktik eller sin målarpraktik. Kreativa personer, som konstnärer, tenderar att se själva processen att skapa som målet. Det handlar om hela det som sker från början till slut.

Det här är ett långt och omständligt sätt att säga att jag faktiskt tycker att det är ganska analogt med projektledning eller andra former av kunskapsarbete. Vi tenderar att tänka på kreativitet som någon särskild ingrediens eller en magisk process, men i slutändan handlar det bara om att ställa frågor och försöka hitta olika sätt att ta sig dit man är på väg.

Jag skulle tro att projektledare redan experimenterar med sina processer från projekt till projekt. Inga två projekt är likadana, och en del av arbetet består i att justera processen, fintrimma den och göra små förändringar för att underlätta genomförandet.

Galen Low: Hundra procent. Det här kanske är en liten avstickare, men jag tänker på föreställningen att inte alla projektledare ser sig själva som kreativa.

Och jag vet att processen att skapa något, som kreativ person, innebär ett lite annorlunda angreppssätt. Jag undrar därför vilka saker du gör för att få fart på kreativiteten, inspireras eller verkligen hitta ett nytt sätt att närma dig det du arbetar med eller försöker bygga.

Vilka ritualer har du för att försätta dig i ett kreativt tankesätt som en projektledare kanske skulle kunna ta efter?

Kelli Korducki: Det här kommer att bli det tråkigaste svaret, men om jag verkligen har fastnat brukar jag försöka ta en paus. Och ärligt talat, om jag läser något som inte har något att göra med det jag måste arbeta med, återvänder jag till min uppgift eller mitt projekt med helt nya krafter. Kvaliteten på mitt tänkande blir bättre, och kvaliteten på mitt faktiska skrivande blir bättre.

Ibland behöver man helt enkelt ta ett steg tillbaka och rikta tankarna mot något annat som fortfarande innebär aktivt tänkande, något som engagerar tankarna men inte är arbete.

Galen Low: Det är rimligt. Jag tänkte faktiskt att det också är ett intressant angreppssätt, för jag funderade på inspiration.

Skulle du faktiskt välja något liknande och närliggande för att inspireras, eller skulle det snarare få dig ur balans eftersom det placerar dig i ett jämförande läge?

Kelli Korducki: Absolut. Ibland skulle jag kalla det forskning.

Galen Low: Ja, det är rimligt. Okej, där har vi det.

Kelli Korducki: Men ja, absolut. Att skaffa mer information. Ibland beror det på att man har fastnat på att man inte har tillräckligt med information. Att skaffa mer information är alltid hjälpsamt.

Galen Low: Och ärligt talat kan projektledare vara dåliga på det. Vi sitter i våra silos och tänker att vi måste lösa varje problem själva.

Det finns inte nödvändigtvis en bokhylla med andra människors projekt som vi kan bläddra igenom för att få idéer och göra vår research. Det gör vi förstås i vår gemenskap – det här är samtal vi har varje dag. Det är ett smart sätt att se på det som forskning.

Jag hade inte tänkt på det så tidigare. Jag funderade på hur projektledare kan anamma en mer kreativ process och se sig själva mer som kreativa yrkespersoner, eftersom det hjälper dem att arbeta tillsammans med vissa av de verktyg som bygger på stora språkmodeller och som kan ta över vissa uppgifter som man kan hävda är mindre kreativa.

Men då behöver de vara kreativa när det gäller att fundera på vad de borde göra i stället, nu när dessa uppgifter tas över eller åtminstone har kunnat delegeras till en stor språkmodell. Det är en intressant tanke.

Kelli Korducki: Ja, det är intressant. Kvinnan jag nämnde tidigare, projektledaren från Kelowna i British Columbia, beskrev hur hon använder ett verktyg – jag har redan glömt vad det heter – som används för digitala whiteboardtavlor. Jag kommer inte ihåg vilket. Det kan ha varit Mural som var verktyget för whiteboardtavlor, och sedan finns det ett annat som är riktigt bra på Gantt-scheman.

Galen Low: Det skulle vara Tom's. Ja.

Kelli Korducki: Det är Tom's. Okej, Tom's var alltså för Gantt-scheman och Mural var whiteboardverktyget. Hur som helst förklarade Annie McLeod att användningen av en stor språkmodell i ett projektbaserat sammanhang kräver att man ger den uppmaningar och signaler. Den kommer inte magiskt att skapa något.

Man måste tänka igenom processen medan man matar in instruktionerna. Det slutar med att den blir ett verktyg för idégenerering, ungefär som ett gemensamt verktyg för brainstorming. Man måste tänka igenom vad man gör och vad man vill uppnå och sedan justera längs vägen. Det leder naturligt till en kreativ, iterativ process.

De här verktygen kan faktiskt på vissa sätt hjälpa enskilda projektledare att bli mer kreativa i hur de angriper sitt arbete. Det är fantastiskt! De frigör inte bara tid för kreativt arbete, utan ger också en struktur för att ha en kreativ process. Det är verkligen intressant.

Galen Low: Jag gillar det. Och faktiskt, för att knyta ihop samtalet: något du sa tidigare handlade om mänskliga färdigheter. På sätt och vis är den kreativa processen och det samarbete vi leder visserligen ett projekt, men i grunden handlar det om mänskligt samarbete.

Och det är faktiskt den mänskliga aspekten som blir värdet, det som projektledare får betalt för att göra och har kompetens att göra. Kanske känner inte alla som arbetar med detta idag att de har rätt kompetens för den här sortens mänskliga samarbete. Men hur kan projektledare, tillsammans med verktygen, lära sig mer och träna mer på mänskligt samarbete och mänskliga färdigheter?

Problemlösning och nyanser, i stället för att lära sig ännu en ny metod och försöka införa den, vilket säkert är helt okej. Men skulle den tiden också kunna läggas på något annat som stärker deras självförtroende när det gäller mänsklig interaktion, samarbete och att leda sådant? Och i så fall, vad skulle det kunna vara?

Kelli Korducki: Det finns många sätt för människor att arbeta med sina mjuka färdigheter. Och jag vet att The Digital Project Manager har skrivit om detta tidigare. Det handlar om de mjuka färdigheterna, de grundläggande människofärdigheterna inom projektledning. De har inte förändrats. AI förändrar inte dessa färdigheter.

De har alltid varit yrkets grundpelare. Sätten att utveckla dem är desamma som de alltid har varit. Det som har förändrats är kanske att det nu finns större anledning att verkligen fokusera på och fördjupa dessa förmågor. Om tekniken fortsätter att utvecklas i den takt den gör nu kommer det snart inte att finnas mycket utrymme för att sakna riktigt starka grundläggande färdigheter.

Galen Low: Jag gillar det. För mig knyter allt det här faktiskt tillbaka till en omformulering av värdet. Om du lyssnar på det här just nu och är projektledare, och det värde du tror att andra ser i dig – och kanske det värde du själv ser – handlar om hur bra ditt kalkylblad är eller hur snabbt du kan transkribera mötesanteckningar och skapa protokoll, kan det faktiskt finnas anledning att tänka på dig själv som lite mer kreativ och strategisk.

Du kan plocka isär det du gör varje dag och identifiera det som är den mänskliga sidan, den kreativa sidan och problemlösningssidan. Kanske behöver du omformulera det värdet för dig själv och göra det till en del av ditt varumärke. Inte: ”Hej, jag är en fantastisk projektledare eftersom mitt kalkylblad är lysande och mitt Gantt-schema är lysande.” Det är också viktigt, men det som skapade det – det du sa tidigare om att skapa något, den process där man skapar något som aldrig har funnits förut – är det som verkligen är värdefullt.

Du behövde förmodligen prata med många människor för att förstå hur lång tid saker tar, vad som beror på vad och vilka de viktiga datumen är. Under tiden behövde du navigera många mänskliga dynamiker: människor som inte vill förbinda sig till ett datum, inte vill dela all information eller är för upptagna för dig. Det är värdet, och det är en färdighet som inte kommer att försvinna från yrket inom överskådlig tid.

Kelli Korducki: Eller från något yrke alls. Det här är sådant människor gör. Det är därför man inte kan ersätta människor, eftersom bara människor kan vara människor och ha människofärdigheter. På ett sätt får det en att inse vad människor bidrar med i det arbete vi gör tillsammans. Det är kanske enkelt och lite klyschigt, men det är fint att bli påmind om det.

Galen Low: Absolut. Det är fint och klyschigt.

Kelli Korducki: Det är fint och klyschigt.

Galen Low: Och vet du vad? Jag skulle kunna avsluta på en väldigt varm och mänsklig ton, men det tänker jag inte göra, för jag tänker dra undan mattan under oss.

Vi har pratat om stora språkmodeller. Oroa er inte, de tar över uppgifter. Ni är fortfarande människor. Ni är fortfarande kreativa. Era jobb är säkra. Men om vi blickar långt framåt, vad är det inom AI och framtidens arbetsliv som skulle kunna förändra det? Finns det något bortom stora språkmodeller som dyker upp i dina samtal, där man säger: ”Okej, när det händer är vi alla arbetslösa”?

Finns det något sådant som hänger över oss? Håller vi bara oss själva på gott humör för stunden, medan vår yrkesmässiga undergång väntar någonstans längre fram?

Kelli Korducki: Människor är väldigt... Jag har ställt den här frågan till de bästa och mest kvalificerade personerna för att få ett definitivt svar. Och de har inget sådant, vilket i sig är ett svar. Jag menar, är det om några... Jag tror att det är en fråga där ni borde känna till svaret.

Galen Low: Ja, okej, jag tänkte inte på det på det sättet.

Kelli Korducki: De säger: ”Vi vet inte. Jag hoppas att det blir bra.” Så svaret är att vi inte vet. Vi får helt enkelt följa med och se vad som händer.

Men mitt optimistiska sätt att se på saken är att vi, genom att vara människor, har en viss intelligens som maskiner inte har. Förmodligen kommer maskiner antingen aldrig att ha den, eller alltid ha mindre av den. Därför kommer vi alltid att kunna ha ett slags fördel och ligga steget före. Vem vet vad som händer härnäst?

Galen Low: Vem vet, verkligen. Men det är bättre att omfamna det än att stoppa huvudet i sanden.

Kelli Korducki: Jag håller med.

Galen Low: Kelli, tack så mycket för att du ville prata med mig idag. Det har varit väldigt roligt, och det var fantastiskt att få ditt perspektiv. Jag vet att du har pratat med många människor i många olika branscher om det här, och jag uppskattar verkligen dina insikter.

Kelli Korducki: Ja, självklart. Tack så mycket för att jag fick vara med. Det har verkligen varit roligt.

Galen Low: Okej allihop, där har ni det. Som alltid: om du vill delta i samtalet med över tusen likasinnade projektledningsentusiaster, kom och bli en del av vår gemenskap! Gå till thedigitalprojectmanager.com/membership för att läsa mer. Och om du gillade det du hörde idag, prenumerera gärna och håll kontakten på thedigitalprojectmanager.com.

Tills nästa gång, tack för att du lyssnade.