Varför EQ är nyckeln till framgångsrika AI-stödda projekt

Läs transkriberingen:

Vi provar att transkribera våra poddar med hjälp av ett program. Ha överseende med eventuella stavfel eftersom boten inte har rätt 100 % av gångerna.

Galen Low: Hej allihop, tack för att ni lyssnar. Jag heter Galen Low och arbetar med The Digital Project Manager. Vi är en gemenskap av digitala yrkesverksamma med uppdraget att hjälpa varandra att utveckla våra färdigheter, bli säkrare och skapa kontakter, så att vi kan förstärka värdet av projektledning i en digital värld. Om du vill höra mer om det kan du gå till thedigitalprojectmanager.com/membership.

Okej, i dag pratar vi om den allt viktigare rollen som emotionell intelligens spelar inom projektledning, och varför den kanske blir viktigare än någonsin när vi går djupare in i AI-stödda projekt.

Med mig i studion i dag är programledaren för podden Everyday PM och operativ chef på TrueSense Marketing, Ann Campea.

Ann, stort tack för att du vill vara med i dag.

Ann Campea: Ja, jag är så glad över att vara här.

Galen Low: Jag är också glad, eftersom du har en så intressant bakgrund. Tack för att du bjöd in mig till din podd, som är en utmärkt podd. Och jag är väldigt hedrad över att ha dig med i mitt lilla poddutbyte här. Jag ser fram emot att gå in på det här, för jag har ärligt talat varit överallt.

Jag är säker på att alla här känner likadant. Överallt jag går pratar alla om AI, och det står i fokus. Och ja, i dag pratar vi om AI, men jag tror att det som blir särskilt tydligt för mig och för dig är hela EQ-delen, eller hur? Den emotionella intelligensen, där mänskligheten till slut kommer att landa mitt i all denna sorts omvälvning. Ibland är det en positiv omvälvning – allt är inte dåligt – men jag ser fram emot att gå in på det.

Ann Campea: Ja, det gör jag också. Det är ett av mina favoritämnen.

Galen Low: Jag älskar det. Och eftersom det är det ska jag börja med en stor fråga för att få igång samtalet.

När vi pratade innan vi planerade den här podden nämnde du att du hade tagit lite ledigt från projekt och verksamhetsfrågor för att arbeta med din doktorsexamen. Vad var det mest omvälvande med att återvända till världen av projektbaserat samarbete precis när AI började göra sig gällande?

Ann Campea: Ja, jag antar att det är precis det. Man kommer in i en miljö där det pågår så många samtal om AI och dess påverkan på projektledning, oavsett om man arbetar inom digital projektledning eller traditionell projektledning.

Och jag tycker att det har varit en bra och välkommen omvälvning. Den tvingar oss att prata om hur vi bättre kan integrera vår roll som projektledare med artificiell intelligens. När man kommer in i den typen av samtal är människor fortfarande upptagna med att föreställa sig hur framtiden för de två kan se ut.

Jag är glad över att återvända till det samtalet, eftersom jag tror att vi under väldigt lång tid har fastnat i detta ständiga ”okej, du kommer att ha din teknik- och digitalt inriktade projektledare. Du kommer att ha din mer traditionella, vattenfallsbaserade projektledare med förutsägbara cykler – de två ska aldrig blandas”.

Men sedan lägger man EQ-delen ovanpå det. Och därefter lägger man AI-delen ovanpå det. Det finns helt enkelt så mycket för oss att dra nytta av just nu.

Galen Low: Ja. Rollen har så mycket mer djup nu. Och när du sa det tänkte jag: ja, vi brukade säga ”herregud, projektledning förändras inte tillräckligt snabbt för att vi ska behöva hålla fingret på någon puls som hela tiden rör sig”.

Det var beprövat och pålitligt. Vi hade denna kunskapsbas att utgå från. Och sedan kom plötsligt AI, eller hur? Allt är lite annorlunda.

Ann Campea: Ja. På ett bra sätt. Jag vet inte hur du ser på det, men jag ser väldigt positivt på det.

Galen Low: Ja, jag är definitivt imponerad. Så kan jag uttrycka det.

Jag har inte direkt blivit besviken, men jag har varit lite tveksam till hur människor reagerar på AI. Tekniken är däremot fantastisk och utvecklas varje dag. Har ditt team börjat ta tag i att föra in AI i sitt arbetsflöde?

Ann Campea: Bra fråga. Och ja, apropå att jag arbetar med min doktorsexamen så är jag student. AI har därför varit mycket integrerat i de utbildningsmässiga delarna av min resa. När det gäller projektledningsteamet som jag leder på TrueSense har vi absolut börjat öppna upp samtalen om hur vi kan komplettera det vi gör med AI.

Jag har en teammedlem som tittar på repetitiva processer och delar av vårt arbetsflöde för att se var vi kan automatisera mer, men använda AI för att dra nytta av det och snabba upp automatiseringen. Det är alltså många hälsosamma samtal som precis har börjat.

Och jag tycker att det är ett perfekt tillfälle att börja undersöka detta med sina team om man inte redan har gjort det, eftersom PMI också publicerar mängder av material om AI, bland annat om hur man kommunicerar med generativ AI. Jag tror att det handlar om hur man talar med generativ AI. Jag vet inte om du har testat det ännu, Galen. De försöker verkligen förstå hur man förenar vår roll med AI.

Galen Low: Jag tror att det finns en entusiasm, ungefär samma sak som jag beskrev tidigare, men på global nivå: ”Oj, projektledning förändras. Det här är spännande. Vi behöver inte hålla ännu ett webbinarium om riskhantering.” Jag kritiserar inte webbinarier om riskhantering.

De är mycket viktiga, men det har inte hänt så mycket på det området. Och plötsligt är det som att: ”Oj, det finns innovation. Det händer något. Låt oss hoppa på det.” Jag uppskattar verkligen det.

Ann Campea: Och låt oss vara realistiska. Som projektledare kanske vi börjar bli lite uttråkade av den ständiga uppdateringen av PMBOK. Jag vet inte. Jag vet inte hur du har känt inför det, men jag har varit lite uttråkad.

Galen Low: Jag tycker att det har skett några riktigt positiva förändringar, särskilt inom PMI, med PMBOK:s sjunde utgåva. Den åttonde utgåvan håller på att tas fram. Jag har några vänner i mitt nätverk som är involverade, och det går i en väldigt bra riktning – inte bara när det gäller teknik utan också affärer. Och även det vi pratar om, alltså den mänskliga delen. Jag tycker att den vävs in mycket mer, och det är spännande.

Jag föreställer mig nästan ett Captain America–Steve Rogers-ögonblick där du återvänder till arbetet med ditt team och plötsligt är allt annorlunda, eller hur? Det finns allt detta att anpassa sig till, alla AI-delar, och du är verkligen en förespråkare för team med hög EQ. Vad var det hos AI som slog dig som en möjlighet att hjälpa oss öka den emotionella intelligensen och den psykologiska tryggheten i vårt sätt att arbeta?

Ann Campea: Oj, vilken bra fråga. Jag tror att det finns en möjlighet att komplettera hur vi känner inför hur vi utför våra roller.

Det jag menar är att jag har ett team med projektledare på olika nivåer. Vissa är precis på väg in i området, medan andra har arbetat med det ganska länge. Oavsett vilken veckodag det är kan man vakna och känna en mycket stark känsla av bedragarsyndrom kring det man gör.

Projektledning i sig tenderar att vara ganska repetitiv. Nyansskillnaderna uppstår förstås när man arbetar med olika typer av människor och personligheter, vilket tillför den mänskliga aspekten och gör våra roller lite mer komplexa. Och när man ser på AI och hur det kan hjälpa oss ur ett psykologiskt perspektiv tycker jag att det på vissa sätt hjälper oss att landa i frågan: fattar jag rätt beslut?

Har jag rådfrågat rätt personer? Har jag fått med alla aspekter av ämnet eller problemet innan jag lägger fram mina rekommendationer? Det är där vi börjar använda det i mitt team – som en validering eller kontrollpunkt där man faktiskt kan interagera med AI: ”Ser det här rätt ut?”

”Har jag formulerat det här korrekt för mina intressenter? Finns det något jag har missat och som du har identifierat som en lucka i den här statusrapporten?” Det finns alla dessa typer av interaktioner som man nu kan ha med AI, och de hjälper till att motverka bedragarsyndromet som vanligtvis slår till.

Oavsett hur länge man har arbetat med projektledning har jag fortfarande den känslan nästan varje dag. Och jag tror att det finns ytterligare en möjlighet: man behöver inte bara interagera med sina kollegor ur en mänsklig aspekt, utan man kan också använda AI för att balansera den känslan.

Galen Low: Jag älskar ordet validering. Och jag tycker att det är så viktigt, särskilt vid bedragarsyndrom och särskilt inom projektledning, eftersom jag åtminstone under min karriär upplevde projektledning som lite ensamt. Ofta är det en projektledare som leder projektet. Visst, man kan ingå i ett team av projektledare, men teamen jag var med i var alltid lite tävlingsinriktade och definitivt inte så sårbara och ödmjuka att jag alltid bad kollegor om hjälp eller bad dem dubbelkolla något, och dessutom var vi upptagna.

Så det brukade ändå bli en fördröjning, men jag älskar tanken på att bara kunna fråga: ”Har jag missat något? Låt mig dubbelkolla.” Och resultatet blir att man känner sig lite säkrare i sin roll, oavsett var man befinner sig på sin resa. Och det är det fina med sådant som stora språkmodeller: de har något för alla. Man kan validera något grundläggande, ge modellen ett perspektiv genom en mer senior persons ögon, och den kan också fungera som ett pedagogiskt verktyg.

Det visar sig att man kan tänka: ”Okej, jag lärde mig något precis när jag behövde det. Jag behövde inte sätta mig ner och gå en kurs på LinkedIn Learning.” Det är den där valideringen och dubbelkontrollen för mig.

Ann Campea: Ja, och man får verkligen fart och effektivitet i det du just sa, eller hur?

Jag tror att man kan fråga den något väldigt snabbt: ”Hur definierar du detta?” Och så har man informationen direkt. Ja, man kan gå till Google och söka, men sammanställningen av informationen – och självklart måste man validera det AI faktiskt berättar för en – ger åtminstone en skjuts i sökandet efter den information man letar efter.

Som projektledare kan jag därför se hur vår arbetstakt verkligen ökar, eftersom AI kompletterar vår roll.

Galen Low: Jag älskar det. Det är ungefär som effektivitetsaspekten, och jag har inte sett några rapporter om det, men jag skulle gärna vilja se en om sambandet mellan bedragarsyndrom och effektivitet, eftersom jag känner av det hela tiden.

När du sa att du också har bedragarsyndrom tänkte jag: det har jag verkligen. Och jag vet att det har gett mig en tvekan, små tveksamheter i allt jag gör. Jag tänker: ”Är det verkligen rätt?” Ibland är det en bra verklighetskontroll, men det vore fint att ha en ”kompis” att bolla saker med.

Jag gillar det ur trygghetssynpunkt. Det är som en trygg plats – tills det uppstår en läcka och någon får hela din ChatGPT-historik. Herregud, frågade du vad ett äpple är?

Ann Campea: Hittills har AI inte utvecklat en personlighet som gör den lite kaxig när den svarar. Jag tror därför att den tar bort det där tonfallet.

Den ger dig bara raka fakta, och sedan kan du göra vad du vill med dem. Och som du säger, Galen, får vi inte den återkopplingen på ett sådant sätt att den förstärker hur vi känner. Det kan man ofta få när man interagerar med en annan person. Ibland är man inte ens i ett samtal eller ansikte mot ansikte. Ibland får man bara ett sms eller ett chattmeddelande som misstolkas, eftersom det är människor som kommunicerar med människor. Det finns en känsla som vanligtvis påverkar det man samtalar om.

Så vitt jag har sett har AI inte gjort den delen för mig. Därför är den återigen mycket kompletterande: man får inga känslor kopplade till det AI berättar. Den berättar bara vad den tror utifrån den information den kan se.

Galen Low: Det kan vara en bra modell för människor.

Ann Campea: Ja, precis.

Galen Low: Vi skulle nog kunna lära oss av det. Man får svaret: ”Multiplicera cell C med cell D.” Man kanske menar väl, men den andra personen tänker: ”Det låter som att jag ställde en dum fråga. Det gör jag inte igen.”

Ann Campea: Förlåt. Ja, precis.

Galen Low: Oj, ta det lugnt.

Det kan vara en bra övergång till baksidan, för jag tror att det finns många positiva saker. Men vilka är ett eller några sätt som du ser att artificiell intelligens används i dag och som kan börja urholka vår förståelse av emotionell intelligens om vi inte håller det under kontroll?

Ann Campea: Det är en fantastisk fråga. Som projektledare, och som du nämnde även i nästa version av PMBOK, finns det fortfarande fokus på ”power skills”, alltså de EQ-färdigheter vi har lyft fram. Det kommer alltid att finnas en del emotionell intelligens som vi måste vara bra på som projektledare.

Man arbetar ofta med människor och kan inte förutse hur människor känner inför en viss sak. När man bryter ner det handlar allt om känslorna kring något. En av farhågorna med AI är därför att den tar bort den mänskliga aspekten av interaktion och kommunikation.

Och hur viktigt eller avgörande är det för det vi gör som projektledare? Jag tycker att det fortfarande finns en nivå som måste vara en del av vår roll: förmågan att påverka och sättet man talar med olika människor. Om man ber AI att samtala med tio av sina intressenter kommer den att göra samma sak med alla tio. Den förstår inte nödvändigtvis att en intressent kanske uppskattar mycket direkt kommunikation, medan en annan föredrar något mer nedtonat och personligt.

De varierande sätten vi kommunicerar på som projektledare tror jag inte kommer att tas bort av AI. Men det finns en rädsla för att vi, ju mer vi använder AI som vår primära kommunikation eller för att stödja vår primära kommunikation, börjar generera statusrapporter och e-post på det sättet och hamnar i ett hål där vi har tagit bort delar av den mänskliga aspekten – den som är en del av våra superkrafter.

Det är det vi verkligen måste ta till oss som individer i den här rollen: hur arbetar vi med alla dessa olika typer av människor? Jag tror inte att AI kommer att göra det åt oss.

Galen Low: Jag älskar det. Det är nästan en poetisk motvikt, eller hur? Vi pratar om att ChatGPT till exempel är ganska tryggt. Det kommer att svara med fakta.

Det kommer inte att bli förolämpat av din fråga och det kommer inte medvetet att få dig att känna dig dålig. Och sedan nämnde du den där kursen från PMI om hur man formulerar instruktioner eller talar med AI. Motpolen blir: tänk om det också blir vår förväntan på människor?

”Oj, jag glömde att det finns känslor med i ekvationen när jag ställer en fråga.” Jag kan inte bara säga: ”Hej, operativ chef, agera som min chef. Jag ska svara på en offertförfrågan och här är kraven.” Och så svarar de: ”Vad har du hållit på med?”

Ann Campea: Det finns vissa delar, och jag älskar det, eftersom jag precis har börjat leka med ”svara med en femårings röst”.

Jag vet inte. Men jag tror att vi kan få det till en viss nivå. Samtidigt måste vi fortfarande göra vårt arbete och se till att vi inte bara kopierar och klistrar in det som ChatGPT ger oss, eller hur? Man måste lägga till något när det gäller ton och hur man närmar sig ett visst ämne.

Man känner sina intressenter bättre än AI gör. Man måste fortfarande finslipa det den spottar ur sig. Även om jag ber den tala med en operativ chefs ton. Och Galen, du får säga till om jag har fel, men jag tror att du har lekt med AI lite längre än jag har. Så småningom kan man kanske få den att tala ganska nära ens eget språk ju mer den lär sig.

Men jag tycker fortfarande att vi befinner oss i ett mellanstadium, där det kommer att krävas lite övning innan AI verkligen lär sig hur den ska tala för ens räkning, om det låter rimligt.

Galen Low: Absolut. Och jag tror att nyanserna i allt detta – jag menar, vi är väl alla på en resa – kommer att hjälpa oss att förstå hur och varför vi kommunicerar.

För ja, AI lär sig av oss och av den input vi ger den. Men hur mycket av våra handlingar styrs faktiskt av något som vi inte tillhandahåller som input? AI vet inte att du kanske blev utsatt eller mobbad i grundskolan. Den vet inte att du därför kanske har en stark ångest kring konfrontationer i grupp, och det kommer den inte att kunna lära sig.

Förhoppningsvis kommer vi ändå att öka vår egen medvetenhet om den underströmmen och alla de erfarenheter som AI inte känner till om oss, eftersom vi inte har berättat dem. De påverkar fortfarande hur vi agerar och vad vi gör.

Det är faktiskt lustigt, för jag hade ett ögonblick som personalansvarig där jag gav råd som mig själv, och det gick åt skogen. Jag insåg: ”Jaha, de är inte jag.” Jag gav en teammedlem väldigt dåliga råd eftersom jag inte ställde frågan: ”Okej, ge mig sammanhanget. Var befinner sig samtalet hittills?” Det är något som kan bli ett problem när AI påverkar våra handlingar.

Ann Campea: Ja, jag håller med.

Galen Low: Utan att känna till alla fakta, eftersom vi inte har berättat dem.

Ann Campea: Ja. Och ju mer vi som individer vänjer oss vid det, desto mer använder vi det. Jag är nästan där när det gäller att använda det varje dag till många olika saker. Jag kan lätt se mig själv nå en punkt där jag har anammat det, men den extrema sidan av det – där det blir för mycket AI och inte tillräckligt mycket av mig.

Då börjar man undra: hur mycket av detta är jag och mina tankar kring ett visst ämne? Och hur mycket är bara AI som ger vilka svar den vill? För mig måste jag ibland sakta ner, eftersom jag tänker: ”Herregud, låter det här ens som jag längre?”

Hur låter jag egentligen som individ? Vad hände med min röst? Vi måste alltså också som människor tygla oss själva, särskilt när det gäller ett så kraftfullt verktyg som människor lätt blir entusiastiska över. Man måste hålla användningen i schack, ungefär som med mobiltelefoner.

Man vill inte alltid vara på telefonen dygnet runt.

Galen Low: Jag älskar att det direkt gick till en existentiell kris. Vem är jag?

Ann Campea: Jag vet inte vem jag är längre. Jag tror att jag bara är en ChatGPT-bot. Ja, precis.

Galen Low: Vilken intressant vändpunkt också. I början pratade vi om hur det kan hjälpa dig att känna dig mer stärkt och värdefull i ditt arbete, eftersom det kanske tar hand om vissa repetitiva och automatiserbara saker.

Du har en medhjälpare som du kan ställa frågor till och tänker: ”Ja, nu är jag stark.” Och sedan är steget över kanten så enkelt: ”Vänta, den gör hela mitt jobb åt mig. Vad ska jag göra? Vilken är min kompetens?”

Ann Campea: Just det. Och det knyter an till det allra första du sa, när du berättade att du drog dig undan lite för att fokusera på din doktorsexamen.

När jag återvände såg jag definitivt detta som ett återkommande tema hos många som aktivt pratar om AI. En av farhågorna är att man går så långt in i användningen att AI tar över det vi gör. Men hela kärnan i det här avsnittet handlar om EQ och AI. Min mycket tydliga ståndpunkt är att de kompletterar varandra. De har en relation, men de blir aldrig samma sak, eller hur? De blir aldrig samma person.

Om det är det bästa sättet att uttrycka det innebär det enligt min mening att jag inte ser AI helt ta över projektledarens roll. Vi måste bara lära oss hur vi kan komplettera varandra. Vi måste umgås, lära känna varandra och ta reda på vad som fungerar.

Galen Low: Jag får bilder av den där filmen om henne i huvudet. Vi måste ha en relation med den.

Ann Campea: Exakt. Den filmen låg före sin tid. Vi skulle kunna ha ett väldigt långt samtal om den, men jag tror att det är vad vissa som har sett filmen tänker på. Det kan vara den extrema versionen av vad som kan hända med AI om vi inte sätter gränser kring den.

Galen Low: Låt oss faktiskt gå in på det. Kanske inte hela ”ha en relation med AI”-delen, men på hur man väver ihop saker. För som du säger kanske det aldrig blir samma sak och kanske aldrig en direkt ersättning.

Det finns en balans att hitta. Utifrån din ståndpunkt, hur kan projektledare och projektteam väva in mer EQ i sin praktik när de går djupare in i AI? Och vilken skulle nyttan vara jämfört med att lägga EQ åt sidan och bara fokusera på AI?

Ann Campea: Ja, att sätta EQ främst bör stå högst upp på allas agenda.

Som du sa fortsätter det att främjas av kunskapsbasen, och jag tror verkligen att de mest effektiva projektledarna är de som har förstått hur de ska använda sin EQ med sina intressenter och i det dagliga arbetet. Den delen kommer alltid att finnas. För mig är det samma sak som mindfulness: man måste öva varje dag.

Man vet inte om Galen på måndagen sätter på datorn och alla är upprörda eftersom något gick sönder under helgen. Alla har hög temperatur och är upprörda. Man kliver in i en miljö där situationens klimat förstärker allas känslor. Det kommer alltid att finnas sådana tillfällen där man som projektledare inte kan förutse vilken miljö man kommer att arbeta i den dagen.

Man måste alltid vara redo. Det är en övning. Man måste förstå människor och lära känna dem, sitta ner med dem en och en och fråga: ”Hur tycker du om att arbeta?” Det är en av mina favoritfrågor att ställa till någon jag samarbetar med för första gången: ”Hur vill du ta emot kommunikation?”

Ju mer man kan agera lite som AI – på samma sätt som vi tränar AI genom att lägga in en massa information så att den talar vårt språk – desto mer gäller samma sak för människor. Vi måste interagera med dem vi arbetar med och samla in information om hur vi kan interagera med dem. Sedan övar man på det varje dag.

”Okej, jag ska ha ett möte med Galen. Jag vet att han gärna pratar om ämnena X, Y och Z. Han vill också ha välformulerade anteckningar i slutet av mötet, med åtgärdspunkter tilldelade till olika personer.” Man lär verkligen känna sina intressenter. Och det är den delen där projektledare aldrig kommer till en punkt där de har bemästrat EQ.

Låt oss vara realistiska. Det kommer man aldrig att göra, eftersom människor man arbetar med hela tiden förändras. Man övar alltså varje dag, som om man tränade inför OS eller något sådant.

När det gäller den andra delen av din fråga – hur vi ser till att förstå hur AI kan komplettera detta utan att ta över – kan vi alltid lägga AI åt sidan när vi vill, eller hur?

Jag försöker därför vara mycket medveten när jag tillsammans med mitt team diskuterar vilka delar av vårt arbetsflöde vi ska sätta gränser kring. ”Okej, den här delen använder vi AI till. Det är rimligt här, men kanske inte nödvändigtvis i den här delen.” Vi måste verkligen förstå var vi kan väva in och ut AI så att den inte tar över hela processen.

Galen Low: Jag älskar det. Och du sa det tidigare, men jag applåderade det inte tillräckligt: EQ är vår superkraft. För projektledare och, kan man hävda, människor i allmänhet. Jag älskar det du sa om inputen. Frågan ”Hur tycker du om att arbeta?” har börjat bli en mer utbredd metod, men jag tror att de flesta egentligen missförstår varför man ska ställa frågan och inte är tillräckligt medvetna om hur man ska svara på den.

Vi har aldrig behövt tänka på det, eftersom vi inte riktigt har varit den typ av samarbetspartner som varit intresserad av ”Hur arbetar du?” Alla arbetar lite olika. Berätta om dina preferenser. Och att känna till sina egna preferenser – gillar jag detaljerade anteckningar? Jag antar det. Faktiskt gör jag det. Det är nästan en ny tanke för mig. Men jag gillar verkligen idén att lära känna varandra, inte bara lära maskiner.

Ann Campea: Exakt. Jag tycker att man ska börja där innan man ens pratar om AI och hur den kompletterar rollen i organisationen. Få människorna att bli bättre på att interagera med andra människor. På så sätt förlorar man aldrig den delen. Teamet förstår att det är en praktik, inte en resa med en slutpunkt.

Galen Low: Jag älskar det.

Jag tänkte att vi kunde avrunda genom att blicka lite mot framtiden. Vi ska spekulera. Okej, låt oss sätta igång. Jag undrar om du kan formulera en hypotes om hur EQ kommer att ta sig uttryck i AI i framtiden. Om AI kunde veta hur vi känner och kanske till och med känna känslor själv, hur skulle vi börja använda den annorlunda?

Ann Campea: Just nu använder jag den mest till: ”Skriv det här mejlet med en operativ chefs röst.” Det är de instruktioner jag känner till just nu: skriv det med någon annans röst. Men jag skulle inte bli förvånad, Galen, om den inom en mycket nära framtid börjar uppfatta ton, eftersom vi redan ser alternativ för ton.

Vill du att det ska vara direkt? Avslappnat? Vänligt och tillmötesgående? Den har redan några sådana ledtrådar inbyggda. Det är sedan bara en fråga om huruvida språket kommer att kännas mänskligt. Jag tror det. Jag tror att den kommer mycket nära, för om du någonsin har lekt med ChatGPT – och jag vet att du har gjort det en hel del – och ändrar tonen men använder samma instruktion, är det fascinerande vad den ger ifrån sig.

Och jämfört med för några månader sedan är det ännu mer annorlunda i dag. Utvecklingstakten för generativ AI och hur den lär sig och utvecklas för att på något sätt bli ”känslomässig” gör att jag tror att den definitivt kommer ganska nära en punkt där du tror att du hör mig, men egentligen hör du bara den instruktion jag skrev in i ChatGPT-boten eller vad det nu är.

Galen Low: Så intressant. Och jag tror att du har rätt på sätt och vis. Följ med mig här. Jag tänker på en Apple Watch, till exempel, och någonstans längs vägen uppgraderas programvaran. ”Nu har vi lanserat den här funktionen.” Och jag tänker: ”Det betyder att sensorn fanns där hela tiden.”

Den har samlat in data. Och jag tror att du har rätt: tonen är inbyggd. Det finns en emotionell betoning inbyggd i hur den tolkar våra instruktioner. Det kan leda åt många olika håll. Och då återvänder jag till början av samtalet: ”Jaha, gör det då våra interaktioner med AI lika komplicerade som våra interaktioner med människor?”

AI är på dåligt humör den dagen. Man tänker: ”Oj, jag måste vara försiktig. Jag måste vara väldigt artig i den här instruktionen, eftersom AI är på helspänn på grund av det som hände i helgen.”

Ann Campea: Det är det jag är rädd för. Det är i grunden den existentiella sak vi pratade om. Den kommer att veta mer om mig än jag vet om mig själv. Jag vet inte. Jag är så imponerad av utvecklingen, även sedan jag verkligen började sätta mig in i projektledning igen. Det är helt otroligt.

På så kort tid kan man göra så mycket, och AI har utvecklats från att inte bara hantera muntliga eller skriftliga instruktioner till att också kunna skapa grafik. Jag vet att det alltid var något som Midjourney arbetade med när det lanserades, men nu finns det alla möjliga andra delar som man kan tillföra. Ett område som jag är mycket nyfiken på och som jag ska börja använda med mitt eget team är detta.

Det är inte en avlägsen framtid, utan en nära framtid: ”Skapa en statusrapport åt oss.” Nå en punkt där AI kan göra det åt oss automatiskt, vecka efter vecka. Det är den typen av nära framtid jag vill se för mitt team – att få vissa av dessa verktyg samordnade och standardiserade mellan projektledarna.

AI gör det inledande arbetet åt dem, så att de frigör sin kapacitet och verkligen kan fokusera på EQ-delarna vi talar om. Tänk om era projektledare varje vecka kunde generera statusrapporten utan att behöva samla in all data och lägga in den.

De behöver bara kontrollera att den är korrekt, och sedan skickas den ut. Då kan de gå vidare och fokusera på: ”Vårt ledningsteam förväntar sig att vi ska presentera om det här ämnet. Låt oss brainstorma och göra de mänskliga delarna av vårt arbete lite bättre.” Jag tror att det är där jag ser den nära framtiden.

Åtminstone är det det vi försöker uppnå med mitt team, och jag hoppas – och är säker på – att andra projektledningsteam gör något liknande.

Galen Low: Vilken fantastisk möjlighet att få ett team att inse att EQ är deras superkraft. Vi har AI som kan hjälpa till med en statusrapport. Och det är hela den där omformuleringen: ja, det skulle kunna tippa över i en existentiell kris.

Men just nu är det en fantastisk möjlighet inom en nära framtid att omvärdera vilket värde man har, även i sin egen roll. Det kan vara väldigt stärkande.

Ann Campea: Absolut. Jag håller med till hundra procent.

Galen Low: Och stort tack för att du tog dig tid att prata med mig i dag. Jag uppskattar dina insikter och alltid dina perspektiv.

Ann Campea: Absolut. Det här var roligt.

Galen Low: Det var roligt, eller hur? Vi gör om det.

Ann Campea: Det låter bra.

Galen Low: Okej allihop, där har ni det. Som alltid: om ni vill delta i samtalet med över tusen likasinnade projektledningsentusiaster, kom och gå med i vår gemenskap. Gå till thedigitalprojectmanager.com/membership för att läsa mer. Och om ni tyckte om det ni hörde i dag, prenumerera gärna och håll kontakten på thedigitalprojectmanager.com.

Tills nästa gång – tack för att ni lyssnade.