Så leder du en engagerande distansworkshop

Läs transkriberingen:

Vi provar att transkribera våra poddar med hjälp av ett program. Ursäkta eventuella stavfel, eftersom boten inte har rätt 100 % av gångerna.

Galen Low: Hej allihop och tack för att ni lyssnar. Jag heter Galen Low och arbetar med The Digital Project Manager. Vi är en gemenskap av digitala yrkespersoner med uppdraget att hjälpa varandra att utveckla våra färdigheter, bli tryggare och knyta kontakter, så att vi kan förstärka värdet av projektledning i en digital värld. Om du vill höra mer om det kan du gå till thedigitalprojectmanager.com/membership.

Okej, i dag får vi lära oss hur man leder engagerande distansworkshoppar av bästsäljande författaren, experten och den verkställande facilitatorn, grundaren av Starfish Synergies och den exklusiva nordamerikanska leverantören av Hasbros företagsutbildning Play-Doh Power Solutions, Theresa Bailey.

Theresa, välkommen tillbaka till programmet.

Theresa Bailey: Tack så mycket. Jag är så glad över att vara tillbaka.

Galen Low: Jag är så glad att ha dig här, eftersom vi började prata om hur du använder Play-Doh i workshoppar med ledningsgrupper och hur det frigör kreativitet och innovation. Och jag tänkte: Herregud, det här är perfekt. Om jag skulle introducera ämnet skulle jag säga att projektledningens värld och projektledarens roll, särskilt i den digitala världen, förändras ganska mycket. Och jag tänkte att det finns två sammanlänkade saker som jag ser hända inom digital projektledning. För det första förväntas projektledare allt oftare kunna leda workshoppar och möten. För det andra sker projektsamarbete allt oftare i hybrida och distansbaserade upplägg.

Så enligt mig är en projektledare som kan leda en engagerande distans- eller hybridworkshop värd sin vikt i guld just nu. Och vem passar bättre än du, som gör det här så ofta, att lära oss? Jag ser fram emot att fördjupa mig i ämnet.

Theresa Bailey: Ja, och ärligt talat hjälper jag människor att komma fram till hur de ska leda workshoppar, särskilt personer som inte tycker om att tala inför andra. Vi vet att offentligt talande på rädsloskalan ofta skattas högre än döden. Så det är förmodligen min mest populära workshop: att hjälpa människor att förstå hur de ska leda. Jag vet alltså att det är en så viktig färdighet inom hela området och överallt annars också.

Galen Low: Och du har rätt: det finns något onaturligt med det, vilket är anledningen till att det behöver finslipas och tränas.

Förhoppningsvis kan vi i dag lära oss av en del av det du själv fick lära dig den hårda vägen under din resa. Du var inte alltid facilitator; du halkade på något sätt in i facilitering, tror jag, för ungefär 15 år sedan. Kan du berätta din bakgrund? Hur gick du från att nästan satsa på en akademisk karriär med en doktorsexamen i psykologi till att leda företagsworkshoppar med chefer och använda Play-Doh?

Theresa Bailey: Absolut. Jag ville faktiskt bli idrottspsykolog för många år sedan och volontärarbetade för att jag ville göra det, men också för att komma in på forskarutbildningen till klinisk psykolog. Jag volontärarbetade hos Canadian Mental Health Association. I Ottawa arbetade jag med ett projekt för att försöka förstå hur hemlösa ville ta emot stöd. Jag gick in på ett härbärge och hamnade mitt emot en ung man som var exakt två veckor yngre än jag.

Vi hade vuxit upp på samma sätt. Jag ville förstå hur han hade hamnat där medan jag hade hamnat här. I det ögonblicket försvann mina drömmar om att bli idrottspsykolog och jag började studera vad som hjälper människor att blomstra och vad som hjälper människor att fungera väl. Därefter tog jag en masterexamen i samhällspsykologi, där jag verkligen försökte förstå vad som hjälper människor att lyckas, och studerade motståndskraft på ett akutboende för unga kvinnor för att se vad som hjälpte människor att klara sig bra när de lämnade den ena platsen eller den andra.

Det var den första delen av mitt liv. Sedan började jag arbeta inom utbildning. Jag arbetade med psykisk hälsa och många olika områden. När jag hade fått mitt tredje barn började jag arbeta som konsult för att få större flexibilitet. Men min grund var egentligen att jag var forskare.

När jag började använda de färdigheter jag hade fått genom min bakgrund inom samhällspsykologi och samhällsutveckling, och arbetade mer med teambuilding, gruppfacilitering och strategisk planering, insåg jag att jag inte tyckte om forskningsdelen med kalkylblad. Så jag hamnade mer och mer inom facilitering.

Och där kände jag mig hemma. Jag kände mig hemma när jag försökte få fram det bästa hos människor när vi alla var tillsammans på en plats. Spola fram till pandemin: jag förlorade hela min inkomst på tre dagar i mars 2020 och bestämde mig för att återvända till mina rötter och sätta ihop en kurs om motståndskraft, som jag började sälja.

Sedan blev jag tillfrågad om att hålla en workshop med Hasbro av marknadschefen i Kanada. Och vi ville genomföra den. Det här leder in på resten av samtalet. Jag hade aldrig lett en workshop på nätet vid den tidpunkten, eftersom vi inte hade behövt göra det. Så då var jag tvungen att sätta ihop en workshop online, eftersom den hade ställts in två gånger på plats, och de bad mig att införliva Play-Doh i workshopen.

Jag dök upp, kom på hur jag skulle göra och det gick så bra att jag tre veckor senare fick möjlighet att utveckla företagsutbildningen Play-Doh Power Solutions. Det är vad jag har gjort de senaste fyra åren, tror jag.

Galen Low: Jag älskar att fröet var denna fascination för att hjälpa människor att blomstra. När man ser på hela din berättelse blir det logiskt.

När man befinner sig i en workshop har vi samlat människor för att uppnå ett mål. Vi vill att de ska blomstra. Det kanske inte är den mest bekväma situationen. Och man måste frigöra något, A) inom sig själv för att kunna leda och B) hos deltagarna så att de kan blomstra.

Jag gillar det som ett slags tema för varför man ska bry sig om sin workshop och det möte man leder. Inte bara för att man måste, utan för att det kanske är en del av det resultat man vill bidra till.

Theresa Bailey: Absolut. Jag tror att människor känner det när man bara genomför en workshop för att genomföra den. Det är en av de första sakerna jag talar om när jag pratar om detta, och det leder förmodligen också in på några av de andra sakerna vi talar om: Vilka är dina avsikter? Jag sätter upp mina, du har mål och saker du vill uppnå. Jag brukar tala om kryssrutorna. Så vilka är dina avsikter med en workshop, men också vilken världsbild tar du med dig in i den?

För mig är målen ungefär som kryssrutor, medan avsikterna är som stötdämpare i en bowlinghall för personer som lär sig bowla. När du fastställer dina avsikter med workshopen och får andra att göra detsamma är ni alla engagerade i samma sak. Då är det lättare att få med sig människor och skapa en riktigt effektiv workshop.

Galen Low: Jag gillar den inramningen, eftersom målen handlar om att kryssa i en ruta. Det är inte ofta man lämnar en workshop och alla säger: Ja, vi kryssade i alla rutor. Det kan vara ett bra sätt att fråga: Använde vi tiden klokt? Fick vi det vi kom hit för? Men det finns faktiskt något svårdefinierbart i det som gör en workshop bra.

Jag kanske ska vända på frågan till dig, eftersom du har hållit många workshoppar och lett många möten. Vad är det som gör en workshop engagerande för deltagarna, oavsett om den är på distans, hybrid eller på plats? Vad är det som får människor att känna att tiden verkligen användes värdefullt?

Theresa Bailey: Jag tror att jag kanske skiljer mig från andra, även om jag inte vill säga unik, men det är viktigt för mig att se till att alla får möjlighet att delta. Vi kan fundera på vad som är engagerande och inte. Det är ofta inte engagerande när en person har hela talutrymmet och man bara tar emot information.

Å andra sidan kan det också vara skrämmande för personer som inte är vana vid eller är rädda för att få utrymme och behöva delta. Man måste alltså hitta ett sätt att involvera människor i samtalet som gör det relevant. Vem tycker om isbrytare som inte är relevanta? Väldigt få människor. Jag har ställt frågan och kanske 7 procent säger: Ja, jag älskar isbrytare, om man inte kan koppla dem till deras arbete.

Man måste hitta ett sätt att engagera människor som känns relevant. Då är de som inte tycker om att delta mer benägna att göra det, samtidigt som det känns tryggt och de inte känner sig utpekade. För mig är en bra workshop produktiv, engagerande och trygg.

Galen Low: Jag tycker verkligen om den trygga aspekten. Det är nästan en balans mellan att någon tar upp all lufttid och ingen annan får bidra, och den andra sidan av skalan: Jag var med på det här mötet och var tvungen att delta, och herregud vad irriterande det var.

Det finns en balans av trygghet och bekvämlighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att släpa någon till deltagande sparkande och skrikande bara för att de måste, utan om att det faktiskt kan bli engagerande för dem eftersom de vid någon tidpunkt under workshopen tänker: Jag känner faktiskt att jag kan bidra, det kommer att vara tryggt och mitt bidrag kommer att vara värdefullt.

Theresa Bailey: Absolut. Ofta är jag med i början av ett projekt, oavsett om det är tillsammans med en projektledare eller hur de nu har lagt upp det, för att sätta tonen för det fortsatta arbetet. För projektledare är det en mycket viktig del, tycker jag: att komma fram till hur vi ska arbeta tillsammans.

Och att se till att personer som vanligtvis kanske har svagare röster hittar ett sätt, genom att tala, skicka ett meddelande eller på vilket sätt det än ser ut för dem, så att de vet att det finns en trygg väg in och att deras röst är lika värdefull som någon annans. Det kan man göra genom att bestämma hur man genomför workshopen, och det kan fortsätta genom resten av arbetet.

Galen Low: Det är faktiskt en riktigt bra övergång, för jag tänkte att vi kanske kunde gå in på din metod för workshoppar. Jag vill särskilt fokusera på distans- och hybridsidan. I början berättade du en fantastisk historia om hur du bara var tvungen att komma på hur du skulle göra under press.

Men även en del av det vi talar om handlar om att all magi inte sker "i rummet". Ibland handlar det om planering och avsiktlighet. Kan du gå igenom några av de viktigaste delarna du tänker på när du förbereder en distans- eller hybridworkshop?

Vilka metoder hjälper till att frigöra fantasi och kreativitet och få deltagarna in i ett innovationsläge?

Theresa Bailey: Det finns många steg, men egentligen handlar det om att komma fram till vad du vill ska komma ut av workshopen. Och hur ska du få alla att känna att de kan se sig själva i det arbete som utförs?

Vanligtvis talar jag ett antal gånger med den som har anlitat mig. Jag kanske har några samtal med andra personer för att få deras synpunkter, eller så har vi ett längre samtal för att komma fram till det. Sedan handlar det verkligen om att arbeta baklänges. Okej, det här är de tre saker vi vill ha täckt.

Jag vet att jag nämnde en heldagsworkshop, men jag rekommenderar inte heldagsworkshoppar på distans. Dela upp den över ett par dagar. Det blir mycket lättare för människor om det är möjligt. Bestäm sedan hur du ska strukturera den. Jag har ett ganska fast sätt som jag tycker om att arbeta på. Den första timmen handlar förmodligen om att skapa förutsättningar för det arbete vi ska göra under resten av dagen, kanske en halvtimme till 45 minuter.

Det innebär att få alla att ställa sig bakom det vi gör och att låta mig förstå lite om hur de känner inför det. Sedan strukturerar man workshopen. Det handlar egentligen om enkla saker, som när man lägger in pauser, att se till att det finns pauser, att informera människor i förväg om när de är och att tala om kameraregler.

Det är något vi skulle kunna gå in på i detalj, beroende på var du befinner dig, eftersom uppläggen kan vara mycket olika.

Galen Low: Förarbete. Jag tror att det är lätt för personer som har deltagit i en workshop att tänka: Den där facilitatorn har bara en färdig agenda och kommer in och gör sin grej och så vidare.

Men mycket av samarbetet och undersökningen i förväg handlar faktiskt om vilka som ska vara där, vad vi vill få ut av detta och att se till att skapa samsyn med de personer som har bett dig komma in. Det handlar också om att förstå vilka som ska vara en del av detta och fastställa rätt regler och förväntningar.

Och jag tycker om tanken på att hybrid, fysiskt och på distans är olika saker. Till och med uppmärksamhetsspannen och tiden innan man blir trött skiljer sig beroende på om det är på plats, på distans eller hybrid. Man måste planera allt detta och sedan säga det högt: berätta för människor vad de kan förvänta sig och vad ni ska göra.

Uppenbarligen sker magi i rummet när man leder, men den sker inte utan all denna förberedelse och detta förarbete. Har du varit med om att någon sagt: Okej, jag vet att du skickade Play-Doh till mig och jag vet att det är en workshop, men jag vill inte ha kameran på. Förlåt?

Theresa Bailey: Ibland händer det på grund av uppkopplingen. Särskilt där vi befinner oss stänger vissa av kameran, men sätter på den för att visa vad de har skapat. Och det är okej. Ibland har människor saker som händer i bakgrunden som de inte känner sig bekväma med. Så åtminstone ber vi människor att visa oss vad de har skapat, men vanligtvis går det bra eftersom vi strukturerar saker på ett sätt som gör att människor vill se vad andra gör och faktiskt tycker om att andra ser deras reaktioner.

Vi gör olika saker, som att använda musik. Ofta ser man människor dansa med axlarna, inte stå upp och dansa fysiskt, men det skapar en miljö där människor vill se varandra. Och jag brukar säga till dem som har kameran avstängd att jag själv också gör det ibland, men det är svårare att avgöra när människor behöver en paus om alla alltid har kameran avstängd, eftersom man inte kan läsa av energin lika bra.

Så även om kameran är på ibland och av ibland är det mycket hjälpsamt för allas energi, om man kan ha den på åtminstone ibland.

Galen Low: Det är faktiskt logiskt. Jag gillar motiveringen. Ofta ser jag möten där det finns en hård och strikt regel: kamerorna måste vara på. Men du nämnde just fyra bra skäl till att någon kan ha kameran avstängd och fyra bra skäl till att det inte bara handlar om: Du måste ha kameran på för att jag säger det. Det handlar mer om att jag ska kunna läsa av rummet, förstå vad människor behöver av mötet, hur de reagerar och hur vi går vidare, når våra mål och uppfyller våra avsikter.

Theresa Bailey: Förlåt, jag skulle precis säga att det kommer tillbaka till exakt det: avsikterna.

Om vi har kommit överens om avsikterna, och jag brukar fråga människor vilka deras avsikter är med workshopen, och om vi alla har kommit överens om att det här är avsikterna, är det mindre sannolikt att människor kopplar bort sig eftersom de själva ansvarar för sin del av mötet. I vilket möte som helst, inte bara en workshop, beror resultatet på vilken energi du tar med dig.

Så om det blir dåligt tar jag på mig en del av ansvaret, men hur mycket energi tar du med dig in i detta? Vi kan alla ha en fantastisk dag tillsammans eller inte. Jag tror att det oftast fungerar till vår fördel att ge människor ansvar för detta.

Galen Low: Jag gillar det. Ja, de har också kontroll över hur värdefull tiden blir, inte bara du som facilitator.

På tal om själva mötet, faciliteringen och att skapa en upplevelse som människor kan ställa sig bakom: Jag har sett att det kan vara väldigt svårt, även i vanliga möten. Man har ett hybrid- eller distansmöte och det är svårt att veta hur man ska bryta in, räcka upp handen, delta eller göra sin röst hörd i ett rum med starka röster. Det gäller särskilt om man är distansdeltagare medan alla andra är på plats och man inte hör ordentligt. Hur demokratiserar man upplevelsen för deltagarna i ett distans-, fysiskt eller hybridmöte?

Hur hanterar du en del av frustrationen som följer med ett hybridmöte, när det gäller teknik, psykologisk trygghet eller deltagarnas uppenbara möjlighet att bidra och veta var de ska bidra?

Theresa Bailey: Vi lär oss fortfarande, naturligtvis, och tekniken förändras överallt. En annan sak jag hanterar är att upplevelsen kan vara helt annorlunda beroende på vilken teknik vi använder, oavsett om det är Teams, Zoom, Google Meet eller vilken plattform vi nu använder. Men jag tror återigen att det kräver planering. Det finns två olika saker. Att vara i en fysisk workshop med det arbete jag gör kräver att man släpar eller skickar mycket material för att få det på plats.

En hybrid- eller virtuell workshop kräver mycket mer testning för att se till att vi har det vi behöver tillgängligt. Man måste veta var kamerorna finns, om det sitter tre personer i ett rum och enskilda personer befinner sig någon annanstans, och sedan se till att man kan täcka in alla. Jag tror att det helt enkelt kräver lite mer planering och ansträngning.

Man kan bara göra det man kan. Teknik är teknik, som vi vet. Den är fantastisk, men kan också ibland gå fel. Det är viktigt att ha någon i rummet som kan hjälpa människor. Man kan också utse en person, från den egna organisationen eller någon annanstans, som hjälper människor att logga in på plattformen eller övervakar frågor ifall jag som facilitator glömmer att titta efter dem eller inte ser chatten.

Att ha en person som hjälper till att övervaka detta gör stor skillnad och kan hjälpa till med flödet, eftersom ingen känner sig ignorerad.

Galen Low: Jag tycker så mycket om det. Jag vill nästan göra så på några av mina möten där det blir logistikproblem. Jag vill dela min skärm från min bärbara dator, men då kan jag inte se någon.

Sedan räcker någon upp handen och gör något ljud, och vi säger: Någon har en fråga. Vem är det? Jag kan inte se. Det blir så mycket obekvämlighet. Ibland missar vi frågor. Jag gillar idén att det är så viktigt att man bör ha någon som ser till att inget ignoreras eller faller mellan stolarna. Det är precis sådant som gör människor omotiverade i ett möte. De tänker: Jag räckte upp handen, men ingen kommer till mig, eller jag ställde den här frågan och ingen såg den.

Och vet du vad jag kommer att göra resten av mötet? Inte bidra.

Theresa Bailey: Man kan också rotera den rollen. Det behöver inte vara samma person varje gång. Det är faktiskt effektivt att rotera, eftersom alla måste vara uppmärksamma vid olika tidpunkter. Du kommer att se att någon ställer en fråga eller börjar svara, och sedan börjar andra svara i chatten.

Det är det man vill. Man vill att människor ska vara uppmärksamma och bry sig tillräckligt mycket om ämnet för att kommunicera. Jag gör det också tydligt att människor vet när de inte behöver avbryta. Ibland vill jag att människor ska avbryta, ibland finns det material som jag bara vill få ut så att vi kan gå vidare till nästa del.

Berätta för människor när de ska avbryta, men om de inte vill avbryta måste de veta att de kan skriva i chatten och att vi kommer att ta upp det. Det är mycket viktigt och ett effektivt sätt att hantera alla i deras olika format.

Galen Low: Förväntningshantering är ett brett begrepp i dag, men i samband med ett möte tycker jag om att det finns relativt enkla saker som kan hjälpa människor att få tydlighet. Jag har varit med om det på möten. I många av våra möten inom gemenskapen säger jag direkt i början, som en del av praktisk information: Ja, använd gärna chatten vid sidan av.

Det är inte störande. Det är inte oartigt. Det går bra. Det behöver inte ens vara relaterat. Det jag inte hade förstått förrän du sa det är att det berättar för människor att de inte behöver avbryta flödet. Jag har också varit med om möten där jag inte har sagt det, och den som talar ser något i chatten och känner att de måste ta upp det direkt.

Det avbryter deras flöde, trots att det kanske bara var en kommentar eller ett svar på en fråga. Jag gillar idén att samtalet kan ske på båda platserna, att det finns stunder då man kan avbryta och stunder då man kanske inte bör göra det. Samtidigt håller någon koll på chatten, på vem som har en fråga eller vill göra ett artigt inlägg utan att avbryta.

Det skapar en upplevelse där alla vet vad som kommer att hända. Det finns tydlighet.

Theresa Bailey: Absolut. Jag tror att människor tycker om en känsla av struktur och flexibilitet. Det hjälper mycket när man är online. Det blir mer som ett samtal som detta, där människor kan känna att de kan bidra.

Galen Low: En sak som du och jag pratade om var tanken att inte bara demokratisera upplevelsen, utan också höja nivån på inkludering och tillgänglighet. När vi pratade om det insåg vi att Play-Doh är intressant, eftersom det på många sätt är ganska tillgängligt när det gäller hur människor kan delta.

Men självklart kommer vi att ha möten med personer med olika funktionsförmågor. Det sätt vi planerar ett möte på, oavsett om det gäller Play-Doh eller inte, kanske inte gör det möjligt för dem att delta. Har du fått några tips, lagt till något i din metod eller satt upp några mål för hur du kan göra dina möten mer tillgängliga för personer med olika förmågor?

Och för personer som kanske inte identifierar sig som neurotypiska eller som har andra fysiska förutsättningar. Hur gör du?

Theresa Bailey: Många personer som inte är neurotypiska tycker verkligen om att arbeta med olika material. Så workshopen blir en träff för dem. Jag fokuserar mycket på att försöka vara så inkluderande som möjligt, vilket återigen handlar om planering och om att, när det är möjligt, ta reda på vilka som ska delta och arbeta tillsammans med dem för att komma fram till hur man kan vara mer inkluderande.

Jag berättade för dig om en situation där jag demonstrerade mitt arbete. Det var en grupp människor vid ett bord som jag inte hade träffat tidigare. Jag hade träffat ett par av dem, men inte alla, och pratade om vad jag gjorde. Där fanns en person som hade fått båda armarna amputerade och en kvinna som var blind. Det fick mig verkligen att fundera på hur jag kunde göra mitt arbete mer inkluderande för alla.

Jag tror att det verkliga svaret är att fråga människor hur de tror att de skulle kunna delta. De kanske lättare kan ge mig svaren än jag själv kan komma på dem. I sådana situationer kommer man genom att arbeta tillsammans med personer med olika funktionsförmågor och de som stödjer dem fram till lösningar som gör det möjligt för alla att bidra och känna sig bra. Människor tycker om att bli tillfrågade. Så fråga dem.

Galen Low: Jag gillar den framåtriktade inställningen. Det handlar inte om att detta inte kommer att fungera för den här gruppen, utan om hur vi kan få det att fungera för den här gruppen. Sedan blir det ett samtal, en dialog och ett slags konsultation.

I det arbete jag har gjort när vi har kommit till frågor om tillgänglighet finns det alltid någon typ av bästa praxis, krav eller regelverk. Det gäller särskilt saker som skärmläsare för synskadade användare av en webbplats. Men när vi faktiskt satte oss ner och pratade med personerna om hur de hade anpassat sina liv för att få saker att fungera handlade det ofta om idéer utanför boxen.

De hade kommit på egna innovativa idéer som inte stod i någon lärobok. När man sätter sig ner och tänker på det säger man: Okej, så här används det i verkligheten. Det handlar inte bara om några överväganden, som kanske är bra men inte behöver spegla hur människor faktiskt använder något i dessa situationer. Jag älskar idén att bara fråga, för de kommer att ha idéer.

De kanske säger: Play-Doh kommer inte att fungera för mig, tyvärr. Men de kan också ha idéer och uppskatta att bli tillfrågade så att de kan delta.

Theresa Bailey: Ja. Och om det inte passar dem kan vi kanske hitta andra sätt för dem att delta. De kan kanske lämna synpunkter på andra sätt och reflektera över frågorna vi ställer. Det finns många sätt att lösa det på, men att fråga är det bästa och mest direkta sättet att få den bästa informationen.

Galen Low: Avslutningsvis ville jag prata lite om tiden efter workshopen. Jag tänkte fråga hur du vet att mötet blev lyckat, men jag vänder hellre på det och frågar: Vad är det bästa någon kan säga om en av dina workshoppar efter att ha deltagit?

Theresa Bailey: Det var en bra fråga. Jag tror att det här förmodligen är anledningen till att jag älskar det jag gör: Jag får återkoppling direkt och jag ber om återkoppling. Jag går runt och ber om återkoppling på ett specifikt sätt. Vanligtvis ber jag om ett ord som sammanfattar hur människor känner sig. Jag har haft personer som faktiskt har skickat meddelanden till mig efteråt och berättat att det koncept vi pratade om, på det sätt vi pratade om det, förändrade deras liv.

Det är ganska kraftfullt. Man får naturligtvis också omdömen. Men i går hade jag en intressant upplevelse när jag arbetade med en grupp, både män och kvinnor. Jag skulle säga att åldersspannet var stort, kanske från 25 till 65 år.

Det satt en grupp längst bak som jag trodde skulle bli en problemgrupp. Jag tänkte: Det där är mitt bord, dit måste jag gå tillbaka hela tiden och se till att de håller sig på rätt spår. Men i slutet, när jag bad om ett ord, och det var en grupp män, gick jag tillbaka och frågade vilket ord som sammanfattade hur de kände sig efter utbildningen. De sa att deras ord var uppfyllda.

Jag sa: Uppfyllda? Och de sa ja. Sedan pekade de på två av männen och sa: De här två har aldrig lekt med Play-Doh tidigare. De hade det inte hemma. Och de tyckte att det var så frigörande att få vara kreativa, leka som vuxna och uttrycka idéer på olika sätt. Uppfyllda var ett ganska starkt ord. Jag får inte höra det varje dag, men jag fick höra det i går från två män som jag skulle säga var över 50.

Galen Low: Wow. Det är fantastiskt. Och ärligt talat är det där magin. Oavsett om ordet är uppfyllda eller om man bara lämnar mötet med en känsla av tillfredsställelse, kan vetskapen om att något känns mer som lek faktiskt vara inte bara produktiv utan också omvälvande.

Är det ett riktigt ord? Det kan faktiskt hjälpa en att se saker på ett annat sätt än tidigare. Jag älskar det. Och det är ungefär därför vi gör det vi gör, varför facilitering är viktigt, varför möten är viktiga, varför det är viktigt att samla människor och varför det är viktigt att sätta igång innovation.

Theresa Bailey: Absolut. Om jag inte fick höra ord som motiverad, engagerad, samarbetsinriktad, kreativ och utvilad skulle jag gå tillbaka och arbeta om min workshop så att det var de orden jag fick höra i slutet.

Galen Low: Wow. Jag älskar det.

Theresa, tack så mycket för denna minilektion i hur du leder distans- och hybridworkshoppar. Det fanns massor av bra tips där. Jag uppskattar det verkligen.

Theresa Bailey: Det var ett nöje. Jag älskar det jag gör och tycker om när andra kan använda en del av den kunskap som jag själv fick lära mig den hårda vägen och göra livet enklare för sig själva och alla andra.

Galen Low: Jag har nämnt Play-Doh hela vägen. Hur kan människor lära sig mer om det du gör?

Theresa Bailey: De kan gå till min webbplats, som är starfishsynergies.com, eller hitta mig på LinkedIn. Jag heter Theresa Bailey och är den som har Play-Doh på omslagsbilden. Jag älskar det jag gör. Det är fantastiskt att samla människor och få saker att börja hända. Det är framför allt i det arbetet jag använder det tillsammans med projektledare. Jag pratar gärna med människor.

Galen Low: Fantastiskt.

Okej allihop, där har ni det. Som alltid: Om ni vill delta i samtalet med över tusen likasinnade projektledningsentusiaster kan ni ansluta till vår gemenskap. Gå till thedigitalprojectmanager.com/membership för att läsa mer. Och om ni tyckte om det ni hörde i dag, prenumerera gärna och håll kontakten på thedigitalprojectmanager.com.

Tills nästa gång, tack för att ni lyssnade.