Hur tre projektledare byggde upp sina karriärer efter uppsägningar

Läs transkriberingen:

Vi testar att transkribera våra poddar med hjälp av ett datorprogram. Ha överseende med eventuella stavfel eftersom boten inte är korrekt till 100 procent hela tiden.

Kelsey Alpaio: Hej, jag heter Kelsey! Och välkommen tillbaka till The Retro i podden The Digital Project Manager, där vi går igenom tidigare lärdomar, framtida trender och vad de innebär för din karriär. Att bli uppsagd som projektledare känns hårt. Det handlar inte bara om att förlora ett jobb. Det handlar om ovissheten. Det handlar om vad som kommer härnäst. Hur ska jag förklara det här i mitt CV? Ska jag kasta mig tillbaka eller ta ett steg tillbaka? Ska jag försöka frilansa? Det är mycket att reda ut, men du behöver inte göra det ensam.

Och det är därför vi är här i dag. Vi delar ett direktsänt samtal som vi höll med tre projektledare som har blivit uppsagda och byggt upp sina karriärer igen.

Vi har Nicolassa Galvez, en antikarriärcoach för personer som känner sig fast eller undervärderade i sina karriärer. Efter att ha arbetat både i strukturerade företagsmiljöer och i verksamheter med ett tydligt samhällsuppdrag bidrar hon med sitt raka perspektiv på vad det verkligen innebär att ta sig igenom svåra och oväntade karriärövergångar.

Vi har Thako Harris, en erfaren veteran inom verksamhetsdrift och resursplanering med över elva års erfarenhet av projektledning. Bland hans kunder finns välkända varumärken som Subaru, Noom, GNC och Comcast.

Och vi har Nadaa Baqui, som har över tio års erfarenhet som digital projektledare. Hon har lett arbetet med banbrytande mobil- och webbapplikationer för ny teknik, bland annat AR, VR och AI.

Under samtalet delade de med sig av ocensurerade berättelser om sina uppsägningar, vad de gjorde efteråt, vad som fungerade och inte fungerade samt råd till personer som går igenom samma sak just nu. Oavsett om du aktivt söker jobb, utforskar nya möjligheter eller bara vill vara förberedd på vad som kommer härnäst, så fortsätt lyssna.

Innan vi börjar vill jag tacka alla våra paneldeltagare för att ni är här och för att ni vill dela era berättelser om uppsägningar med oss. Det här är personligt. Det kan vara känslosamt och det kräver mycket mod att prata om, men som alla på det här samtalet säkert vet är uppsägningar mycket vanligare än vi kanske tror. Och ju mer vi pratar om dem, desto mindre ensamma kommer människor att känna sig. Så låt oss börja från början.

Jag hoppas att alla våra paneldeltagare kan dela sin berättelse om uppsägningen. Vad hände? Var hamnade ni, och hur lång tid tog det att "studsa tillbaka"?

Nadaa, varför börjar inte du?

Nadaa Baqui: Tack, Kelsey. Först och främst, hej allihop. Så roligt att se alla från så många olika delar av världen.

Först vill jag säga att DPM har varit ett fantastiskt stöd för mig under åren, och jag är verkligen glad att jag kan vara här och dela min berättelse med er i dag. När det gäller min resa efter uppsägningen hade saker gått trögt ett tag. Projekten kom inte in, och jag var lite orolig för min framtid på byrån, men jag förväntade mig inte att bli uppsagd när det hände.

Det var sommaren 2024. Jag hade precis blivit placerad på ett nytt och spännande projekt och helt plötsligt kom beskedet. Det visade sig att byrån gick igenom en uppsägningsrunda. Jag var en av de medarbetare som berördes. Det var första gången jag blev uppsagd. Och ärligt talat var jag förkrossad.

Jag var vilsen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag minns att jag under de första dagarna hela tiden uppdaterade min inkorg och kände mig så konstig över att inte ha Slack att kontrollera och inte delta i några möten. Jag kände mig tom och var orolig för min ekonomi. Jag är mamma, jag har ett bolån att betala, och jag hade hört att arbetsmarknaden var fruktansvärd.

Jag var verkligen stressad. Det var verkligen mycket. Jag behövde tid för att bearbeta allt. Och det var precis vad jag gjorde. Jag tog den tiden för mig själv. Det är något jag skulle rekommendera. Om du har möjlighet, ta den tiden för dig själv. Jag tror att det kommer att hjälpa dig längre fram. Så det gjorde jag.

Jag tog den tiden och sedan arbetade jag med mitt CV och min portfolio. Jag sökte egentligen inte jobb eftersom jag inte kände mig redo. Senare på hösten fick jag till slut en roll på Skillshare, och jag tror att den finns här. Det var en kontraktsanställning. Teamet var helt fantastiskt och det hjälpte mig verkligen att känna mig som mig själv igen.

Jag tror att jag befinner mig på en bättre plats nu.

Kelsey Alpaio: Ja. Tack för att du delade med dig.

Nicolassa, kan du berätta lite mer om din berättelse om uppsägningen?

Nicolassa Galvez: Jag har faktiskt fått sparken två gånger och blivit uppsagd en gång, så jag tänker berätta om när jag fick sparken eftersom det var en projektledarroll. Min arbetsgivare visste att jag hade svårt med rollen, och det handlade om mellanchefsnivån och insikten om att jag älskar teorin och processen inom projektledning.

Men det är ett jobb som handlar om människor och mer om att leda människor än om att leda själva projektet, och jag hade helt enkelt inte de färdigheterna. Så jag visste inte att jag skulle få sparken. Jag höll ett peppande samtal med en kollega utan att veta att min chef lyssnade, och hon uppfattade samtalet som en pik mot henne. En vecka efter mötet kallade hon in mig efter ett virtuellt personalmöte.

Hon avskedade mig. Och vi var vänner, så det blev kanske ett tre timmar långt samtal. Det var verkligen tufft. Efteråt bröt jag ihop och ringde min partner. Som tur var kunde hon försörja oss ekonomiskt. Men jag vet att en uppsägning var så smärtsam. Jag hade sagt upp min lägenhet. Min mamma hämtade alla mina saker och ställde dem i ett förråd eftersom jag visste att jag inte skulle kunna börja på en heltidsanställning direkt.

Så jag sov på olika vänners soffor. Till slut blev jag hemlös i ett par år. Men det var så smärtsamt att jag visste att jag inte kunde återvända till arbetslivet, och jag visste inte att jag skulle bli hemlös när jag började sova på soffor. Men jag visste tillräckligt för att säga upp lägenheten så snart jag hade blivit uppsagd, eftersom jag tänkte: Jag kommer inte att ha råd med det här. Jag vet inte vad jag ska göra för att få pengar, men det kommer inte att vara att återgå till ett heltidsjobb som har råd med en bostad.

Kelsey Alpaio: Oj, ja. Tack för att du delade den berättelsen också.

Thako, kan du berätta lite mer om din berättelse om uppsägningen?

Thako Harris: Jag gick från undervisning till projektledning. I slutändan handlar berättelsen om att vi förlorade kunden och sedan hoppades på att vinna en ny. Under tiden gjorde jag alla möjliga administrativa kontorsuppgifter, som att rensa förrådet, och det kändes bara konstigt. Jag antar att jag misstänkte att något var på gång.

Ja. Sedan bokade min chef ett snabbt femtonminutersmöte utan ämnesrad. Jag visste inte då att det kunde vara ett tecken på att något var fel, så hon berättade nyheten och sedan tröstade jag henne märkligt nog eftersom hon var ledsen, samtidigt som jag tänkte: Jag kommer inte att ha något jobb. Jag vet inte. Det var helt galet, för undervisning var väldigt stabilt och jag tyckte verkligen om att undervisa.

Det betalade bara inte särskilt bra. Och jag tänkte: Herregud, jag har gjort ett enormt misstag. De ville gå ut och ta en drink efteråt och jag tänkte: Förhoppningsvis ska jag inte sitta och dricka efter det här. Jag vet inte vad jag ska göra. Som tur var är jag cyklist, så jag hade mina lite ruffiga sätt att hantera det på, som att springa på stranden, lyssna på musik och köra genom mörka tunnlar.

Jag vet inte, men ungefär sådana saker. Till slut hade jag skapat kontakter i reklambranschen och människor var otroligt hjälpsamma. Jag kände designers och copywriters och många som sa: Jag håller öronen öppna och hör av mig om jag hör något. En designer som var min vän gjorde om mitt CV på ett riktigt coolt sätt.

Jag älskade det, och på något sätt fungerade det med hjälp av en bemanningsbyrå och jag fick en annan tjänst. När mitt kontrakt senare började närma sig sitt slut tror jag också att det bidrog till att jag blev uppsagd, eftersom de inte ville betala för att avsluta kontraktet enligt den avgiftsmodell som skulle ha gjort mig heltidsanställd där.

Så de gjorde det, och återigen fann jag mig själv tänka: Är det så här livet på en reklambyrå ser ut vartannat år på hösten, när resultatet för fjärde kvartalet måste rapporteras för att de högre cheferna ska få sina bonusar? Blir jag bortplockad tills man når någon nivå? Jag vet inte. Det var i alla fall vad jag tänkte då.

Men återigen hade jag många kontakter i byråvärlden i Minneapolis och genom cyklingen. Jag kände en kreativ chef vars fru arbetade med rekrytering. Jag minns inte om hon tog betalt, men hon rekommenderade mig till en vd och jag fick komma in där. Jag blev kvar på den arbetsplatsen i nästan sju år.

Så varje gång det händer tänker man: Oj då. Den första gången tog det tre månader innan jag fick något nytt. Den andra gången hade jag tur och kunde hitta en annan tjänst på en månad. Men de perioderna är mörka. Som du sa, man uppdaterar och letar, och det känns som att spela.

Det är som att gå ut i den digitala världen, skicka iväg de här sakerna och inte ha någon aning om de kommer att landa eller ge något tillbaka. Det känns som att fiska, och det fungerade inte på samma sätt som den muntliga rekommendation och de verkliga kontakter man skapar när man arbetar.

Kelsey Alpaio: Det låter som att nätverkande var en viktig del av att få den första rollen.

Och Nadaa, du berättade lite om att få en kontraktsroll kort efter att du blivit uppsagd. Kan du berätta lite mer om vilka strategier som hjälpte dig mest att få den rollen, och pratade du om uppsägningen under intervjuerna? Hur såg den processen ut för dig?

Nadaa Baqui: En av de första sakerna jag gjorde när jag kände mig redo var att prata med människor om min uppsägning.

Till en början tvekade jag. Jag skämdes lite, om det är okej att säga. Men sedan insåg jag snabbt att jag behövde förlita mig på mitt nätverk. Som du sa, Thako, jag pratade helt enkelt med mina vänner om det. Ärligt talat tillbringade jag många timmar på LinkedIn. Som jag sa, jag stannade människor och läste bara deras inlägg. Det stämmer. Ett av de här inläggen var från någon jag tidigare hade arbetat med, eller hur?

Det var återigen någon i mitt nätverk som hjälpte mig att hitta min nuvarande roll. Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att kontakta sitt nätverk. Det är verkligen en oerhört användbar resurs. Jag hade skickat ut så många CV:n utan att någonsin få svar, eller om jag fick svar var det ungefär: Hej, vi är intresserade av dig, men talar du tyska, italienska, franska och engelska?

Och jag tänkte: Jag är inte Google Översätt. Det kändes som att det fanns så många förväntningar. Så jag tycker verkligen att ditt nätverk och LinkedIn är dina vänner här.

Kelsey Alpaio: Det var verkligen ett bra råd.

Och Nicolassa, jag vill faktiskt fråga dig lite också, eftersom jag vet att du har lämnat projektledningsvärlden och gör något lite annorlunda nu. Du arbetar som bidragshandläggare och coach, så kan du berätta lite mer om beslutet att inte söka en ny projektledarroll? Hur kom du fram till vad du ville göra, och när du väl hade kommit fram till det, hur gick du vidare?

Nicolassa Galvez: Jag hade arbetat med projektledning officiellt eftersom jag tyckte så mycket om det.

Det var alltid en del av min roll. Men jag insåg hur mycket det egentligen handlade om människor och att jag kunde bygga de bästa systemen, skapa de bästa ärendena och så vidare, men om jag inte kunde leda uppåt med den chef som tilldelade projekten, för att inte tala om att leda mina kollegor, så blev det svårt.

Det handlade mer om att leda uppåt. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag behövde gå vidare från den rollen eftersom jag inte var beredd att lära mig de sociala färdigheter som jag tror gör projektledare så framgångsrika. Och på den sista arbetsplatsen där jag fick sparken visste de det. Jag hade börjat på en coachutbildning medan jag arbetade med dem.

Men när jag hade fått sparken tittade jag igenom och använde samma CV. Jag har ett kompetensbaserat CV som länkar till mitt kronologiska CV, eftersom jag helt enkelt inte är en person som kan uppdatera mitt CV. Dessutom hade en designervän formgett det, och det var så vackert. Många accepterade det kompetensbaserade CV:t och var villiga att gå vidare till min LinkedIn-profil, som jag tyckte att jag enkelt och snabbt kunde uppdatera med det kronologiska CV:t och sedan kompetenserna under det.

Och jag återvände till att skriva ansökningar om bidrag, vilket vanligtvis är en lugnare och mer isolerad roll. Jag behövde det lugnet, den självständigheten och isoleringen. Det har inte varit lika självständigt som jag önskat eftersom det är inom den ideella sektorn, som är väldigt tätt sammanhållen, men självreflektionen och beslutet att fråga mig själv om jag ville återvända till rollen handlade inte om att jag hade fått sparken, utan om huruvida rollen passade mig.

Kelsey Alpaio: Ja, det är begripligt. Det låter verkligen som att en designervän bör stå högt upp på listan över saker att ordna.

Nicolassa Galvez: Ett snabbt råd är att om du inte känner dig redo för den intensiva jobbsökningsprocessen så krävde mitt nuvarande arbete med bidragsansökningar bara ett klick för att skicka in CV:t, utan personligt brev. Designerkompisens CV stack ut, och när man är så trött på jobbsökandet är funktionen för att ansöka med ett klick en riktig räddare i nöden. Den fungerar åtminstone en gång, och det är allt du behöver.

Kelsey Alpaio: Ett väldigt bra råd. Och det leder lite in på min nästa fråga, som handlar om processen att bygga upp sig igen. Den är full av avslag och bakslag, som när Nadaa berättade att hon fick nej efter nej. Så jag undrar vilka råd ni har för att behålla självförtroendet genom den processen. Thako, jag ställer frågan till dig först.

Thako Harris: Ja. Det här är pinsamt att berätta, men jag tycker om att lyssna på träningsmusik, techno eller något riktigt hårt, sådant som får en att lyfta tunga vikter. Sedan brukar jag cykla och efter det känner jag mig oftast bättre och uppvarvad. Det är inte lika tungt längre, för det blir tungt när man blir ignorerad, vilket jag tycker händer innan man får ett svar.

Tack för att det numera kommer ett automatiskt svar och sedan står det att de hör av sig om något händer, och sedan händer ingenting. Det drar snabbt ner en. Men tillbaka till nätverkandet: jag har upptäckt att LinkedIn har kontakter på tredje, fjärde och femte nivån.

Om du kan hitta någon som kan bana väg lite för dig, eftersom LinkedIn... Jag använde LinkedIn för att försöka rekrytera, och det blev så mycket att jag blev överväldigad och inte kunde använda det. Men om någon sa: Hej, jag känner någon, då tänkte jag: Oj, tack och lov! Det är en enorm skillnad.

Herregud, här finns någon som känner någon som de har pratat med. Det är en riktig person. De är inte galna. Jag känner dem. De är inte galna. Och det gör en enorm skillnad. Så jag tycker att om du, som du sa, Nadaa, försöker ta kontakt med de här personerna och bygga upp åtminstone lite kontakt med dem via LinkedIn, så kan det hjälpa.

Börja kanske inte direkt med: Hej, vill du dela mitt CV? Du behöver nog vara lite mer diplomatisk och lägga lite tid på det, och sedan arbeta dig fram på det sättet.

Kelsey Alpaio: Ja, absolut.

Och Nadaa, vilka tips har du för att ta dig förbi alla dessa avslag och nej?

Nadaa Baqui: Jag ska inte ljuga, jag kände att jag behövde ett helt eget hejaklacksteam som bara sa: Ja, du klarar det här och du kan göra det.

Och självklart fanns det stunder då man känner sig väldigt nere, eller hur? Man får helt enkelt inget svar eller bara väldigt få svar och blir verkligen omotiverad. Det är annorlunda när man redan har ett jobb och söker ett annat jobb. Det är annorlunda eftersom man har saker som håller en sysselsatt.

Men när man inte har sitt vanliga arbete pågående är det tufft. Så jag skulle definitivt säga att det är viktigt att förlita sig på sitt nätverk av familj och vänner. Och sedan också komma ihåg att fokusera på det faktum att man har mycket bra arbete bakom sig.

Ett avslag definierar inte vem du är. Det glömde jag ibland, men man måste hela tiden säga till sig själv: Nej. Du har många års erfarenhet och mycket bra arbete bakom dig. Du klarar det här. Att vara konsekvent och motståndskraftig och bara fortsätta dyka upp varje dag.

Och så småningom kommer något att falla på plats, tror jag.

Thako Harris: Oavsett hur många avslag man får definierar de inte vem man är.

Kelsey Alpaio: Absolut.

Jag vill också prata lite om hur uppsägningar skapar instabilitet både i karriären och i livet. Att gå igenom en uppsägning kan kännas otroligt destabiliserande, och jag har hört delar av det i alla era berättelser.

Så jag undrar vad ni har gjort för att återfå en känsla av stabilitet, eller försvinner känslan av ovisshet aldrig riktigt?

Nicolassa Galvez: Nej, jag tror inte att den någonsin försvinner. Första gången jag fick sparken var 2012. Och det handlar om personlighet. Det handlade inte om kompetens. Det var inte som att jag hade gjort något fel, så jag försöker fortfarande lära mig att tycka om min personlighet och inse att den gör arbetslivet utmanande för mig.

Och den hjärtesorgen känns väldigt personlig eftersom den handlar om ens karaktär. Jag är också väldigt aktiv i samhället och har därför ett gott rykte. Många gånger får jag jobb genom mitt nätverk på grund av mitt rykte, mina resultat eller det jag har byggt upp. Men vardagen med mig, som är observant, nyfiken och problemlösande, är något annat.

Det är fortfarande så svårt att acceptera att människor vill ha det jag kan göra för dem, men inte den jag är, och jag måste hela tiden påminna mig själv om det. Särskilt som kvinnor socialiseras vi till att tro att vårt värde ligger i det vi gör och inte i vilka vi är. Alla kämpar med känslan av sitt eget värde, och jag måste tyvärr säga att det blir bättre, men det försvinner inte.

Det är fortfarande en utmaning.

Kelsey Alpaio: Absolut.

Och Thako, jag vet att vi har pratat lite om det här också, och nu arbetar du med lite frilansande projektledning, vilket har sina egna inslag av instabilitet och ovisshet. Kan du berätta lite om det?

Thako Harris: Jag försöker hålla ett schema för mig själv och bygga upp en rutin som jag följer.

Varje dag ser likadan ut och jag begränsar de olika sakerna. Man kan fastna helt på LinkedIn och bara snurra runt, jaga det ena och det andra och sedan förlora känslan av att man fortfarande måste göra saker för sin egen skull. Man måste fortfarande hålla sig frisk.

Man måste fortfarande upprätthålla sitt liv som det är. Jag tycker att det hjälper att skapa någon form av struktur. Även om jag inte vet vad jag gör håller strukturerna jag har skapat mig i gång med sådant som är produktivt i mitt liv. Jag vaknar, gör det här, gör sedan det där, äter, gör något annat, kontrollerar inkorgen, går ut på en promenad, går tillbaka och kontrollerar lite till, gör något annat igen och kontrollerar ännu mer.

Det finns korta perioder då man fokuserar intensivt och sedan byter aktivitet och gör samma sak igen. Jag tycker att det hjälper mig att känna mig produktiv, även när svaren kanske inte kommer. Sedan kan man gå ut på en promenad och tänka: Oj, solen skiner.

Det finns verkligen små saker som gör livet trevligt, oavsett om man har ett jobb eller inte. Försök att hålla sådana saker närvarande i livet. Jag antar att tacksamhet egentligen är det som hjälper en att fortsätta. När människor säger: Det kommer att ge plats åt bättre saker, tänker man: Jag vet, men du säger det eftersom du har ett jobb.

Det är så... Det är sant på sätt och vis, men jag vet inte riktigt vad jag försöker säga med det. Det känns bara som en av de där klyschorna som människor säger och som man måste hantera tills man får ett jobb. I efterhand är det fantastiskt, men om man ännu inte har fått det bättre tänker man: Jag förstår inte vad du pratar om.

Så ja, jag tycker att rutiner hjälper mig.

Kelsey Alpaio: Absolut. Tyvärr har vi slut på tid här. Tiden flög verkligen förbi, och jag vill tacka alla paneldeltagare igen för att ni tog er tid i dag och delade era berättelser.

Det var allt för dagens Retro. Följ programmet så att du aldrig missar ett avsnitt. Och om du vill fortsätta samtalet med ett community på över tusen projektledare som förstår, kan du gå med på thedpm.com/membership. Tack för att du lyssnade.