Så frigör du ditt bästa jag som projektledare genom gemenskap

Läs utskriften:

Vi provar att skriva ut våra poddar med hjälp av ett program. Ursäkta eventuella stavfel, eftersom roboten inte är korrekt till 100 procent hela tiden.

Michael Mordak: Hej, det är Michael från Den digitala projektledaren, och välkommen till dagens medlemsinblick!

Du kanske inte vet det här, men vi har lyckats samla den mest fantastiska gruppen projektledare som finns där ute och som skapar förändring och utmanar de paradigm som finns i våra projekt i dag. De här personerna är så coola och så nytänkande att jag kände mig tvungen att dela några av deras tankar, insikter och erfarenheter med dig.

I dag talar vi med DPM-experten och mångårige communitymedlemmen Matthew Fox. Matthew har varit engagerad i gemenskapen i över tio år och förtjänar förmodligen någon form av utmärkelse för det värde han tillför diskussionerna dag efter dag. Så låt oss sätta igång och prata med Matthew om hur gemenskapen har påverkat hans yrkeskarriär och varför du definitivt bör engagera dig i äventyrstävlingar.

Matthew Fox, välkommen! Jag är så glad att du kunde ta dig tid att prata med mig om gemenskap, för vi har ju precis pratat i, jag vet inte, 20 minuter nu. Jag tänker på vilken påverkan en gemenskap kan ha på människor, oavsett bransch, och på olika sätt att få människor engagerade. Därför ser jag verkligen fram emot att prata med dig om det här i dag.

Matthew Fox: Detsamma. Jag tycker att du gör otroligt mycket för DPM-gemenskapen, och jag vet att det ligger mycket medvetenhet bakom det. Det är en fantastisk plats som, som vi pratade om precis innan, har funnits i kanske tio eller nio år eller något sådant – väldigt länge – och jag har varit engagerad i den till och från under den tiden.

Michael Mordak: Ja, den fanns definitivt långt innan jag kom med, men jag hade turen att råka snubbla in i den när jag gjorde det. Det är verkligen roligt att hoppa in i det här och vara en del av något där man pratar med personer som har varit här i över tio år och som har sett alla förändringar vi har gått igenom och hur vi har utvecklats till där vi är i dag. Det är verkligen häftigt.

Jag tror dock att ett bra sätt att börja vore att ge en kort bild av vem du är, var du befinner dig och kanske berätta om en sak du arbetar med just nu.

Matthew Fox: Absolut. Jag brukar tänka på mig själv utifrån sporten orientering.

Mycket projektledning, särskilt inom det digitala området, handlar om att gå vilse. Jag försöker hitta mig själv där jag för det mesta, som projektledare, inte riktigt vet vad som pågår. Det går tillbaka till början av min karriär, då jag började på Discover Card. Jag kom direkt från skolan och visste verkligen inte upp från ner. Då arbetade jag med projektledning inom marknadsföring.

Sedan gick jag över till digitalt BA-arbete och arbetade en tid på en reklambyrå som hette Arc Worldwide. Därefter hade jag några udda jobb och slutade som projektledare och BA på en annan mycket liten byrå. Sedan slutet av 2015 har jag frilansat.

För mig knyter det an till mycket av det som handlar om orientering: man tar en karta, har ett förutbestämt område och försöker hitta kontroller och spår. Det är mycket av det jag tycker att vi gör inom projektledning – vi försöker förstå kartan och det område vi befinner oss i. Sedan försöker vi hitta de viktiga kontrollerna under processens gång eller under projektets utveckling. Det leder mig till där jag är i dag. Jag hjälper till med processkonsultarbete, verksamhetsdrift, försäljning och naturligtvis kund- och projektledning.

Michael Mordak: Snyggt. Jag älskar det. Som någon som nyligen gick med i en sök- och räddningsorganisation känner jag verkligen igen mig i orienteringen. Det är något vi tränar mycket på. Jag tänker också på många av de samtal jag hör i vår gemenskap, där många får idéer eller helt enkelt diskuterar orientering i allmänhet.

Jag funderar på hur det skulle vara att hoppa in i ett projekt och komma ombord. Man får den här kartan i handen och måste lista ut var gränserna går, var ytterkanterna finns och, som du sa, vilka kontroller man måste nå längs vägen. Jag tycker att det är ett väldigt bra sätt att sammanfatta det. Jag gillar det verkligen.

Men ja, i dag ska vi gå vidare och prata mer om gemenskap och hur den har påverkat dig och din karriär. Jag skulle gärna vilja få en känsla för – vi pratar ju nästan varje dag i DPM-gemenskapen, vilket är fantastiskt – men jag undrar om du kan berätta om några andra gemenskaper du deltar i, oavsett om de är relaterade till projektledning eller om det handlar om orientering eller något annat.

Matthew Fox: Jag är definitivt en person som orienterar mig mot gemenskaper, och Bureau of Digital har, som jag vet, ett mycket nära släktskap med DPM. Oavsett vilken grupp jag är med i pratar vi hela tiden om varandra. Jag försöker komma på andra yrkesgrupper, men jag tror inte att någon annan dyker upp. Jag tillhör ett par sociala grupper.

Den ena är en mansgrupp vid Evolutionary Power Institute i Boulder, Colorado. Jag träffar dem varannan vecka ungefär. En annan är Archipelago här i Denver. Det jag glömde säga i presentationen är att jag bor i soliga Denver, Colorado. Archipelago är faktiskt en fantastisk plats för välbefinnande, med ljudmeditation och healing, och jag tycker att en viktig del av gemenskap är hur man kan läka och ta hand om sig själv inom en gemenskap.

Sedan är orientering och äventyrstävlingar andra gemenskaper som jag är en del av. Den här helgen ska jag till exempel åka upp till Wellington Lake i Colorado för att hålla en workshop om orientering och sedan hjälpa till med tre tävlingar som äger rum på söndagen – en äventyrstävling på 6, 8 och 12 timmar. Det viktigaste jag tar med mig från allt detta är nog glädjen i att låta olika gemenskaper befrukta varandra. Oavsett om det är yrkesmässigt eller personligt handlar det om att försöka förstå hur man kan ta vara på styrkan hos alla människor omkring sig, så att alla skepp lyfts när tidvattnet stiger.

Michael Mordak: Det är verkligen coolt. Jag gillar blandningen av personliga saker också. Har du själv deltagit i en äventyrstävling eller brukar du mest vara volontär på dem?

Matthew Fox: Jag slutade tävla 2005, men jag kommer ursprungligen från Chicagoland. Från början av 2000-talet deltog jag i en hel massa olika tävlingar. Den längsta jag gjorde varade i 16 timmar från start till mål. Sedan har jag varit volontär vid många olika tävlingar, bland annat en tävling som jag tror varade i tio dagar och var den längsta jag hjälpt till med.

Michael Mordak: Det är en otroligt lång tävling.

Matthew Fox: Det är som att hela ens liv pågår i två veckor. En gång åkte jag till Utah, och det var en tävling arrangerad av Don Mann som hette Primal Quest. Året därpå var vi i Montana, och jag har varit uppe i British Columbia. Maria drev Primal under en period, så ja, det har varit ganska vilt – allt jag har sett från volontär- och personalsidan.

Michael Mordak: Det är fantastiskt.

När det gäller de här gemenskaperna, vad är egentligen ditt främsta skäl till att aktivt och regelbundet delta i dem?

Matthew Fox: Det finns flera olika skäl. En sak är att jag befinner mig där jag är i dag genom att stå på jättars axlar. Jag tror att det finns så många människor som, frivilligt eller utan min vetskap, har hjälpt mig att komma dit jag är i dag, särskilt tidigt i tävlingssammanhang.

Jag brukade vara med i triathlon. Jag deltog och tävlade, men jag började verkligen förstå volontärsidan och hur mycket arbete som krävs för att arrangera en tävling. Jag var volontär vid Chicago Marathon. Jag har varit volontär vid andra stora tävlingar också, och gemenskapen är det som gör alla dessa saker i livet möjliga.

Till exempel har det skett en upplösning av sådana gemenskaper, och jag vill börja och avsluta med det religiösa perspektivet: det finns mycket värdefullt som sådana gemenskaper för med sig. Baksidan är att många av oss, åtminstone här i USA, har rört oss bort från det. Därför handlar det om att engagera sig. Jag vet att jag, som distansarbetare sedan slutet av 2015, inte har någon gemenskap att engagera mig i om jag inte engagerar mig på nätet i olika gemenskaper.

För mig knyter det an till en yrkesmässig situation. Även om mitt lilla barnjag gärna vill tro att jag vet allt, är jag i slutändan bara så bra som de människor jag omger mig med. Det är en annan stor fördel med gemenskaper för mig: jag har hjälpt till att skapa en mästargrupp här på DPM, och där finns fantastiska människor som både speglar tillbaka mina styrkor och hjälper mig att förstå var jag kan ha blinda fläckar eller vad jag kan missa. Jag tycker att det gäller i alla de olika gemenskaper jag deltar i.

Michael Mordak: Jag tycker ofta att det fungerar så även om det är en gemenskap man har gått med i på nätet. Som du nämnde och som vi pratade om tidigare kan man stöta på de här personerna i sin egen stad. De kanske är på besök, eller så upptäcker man att man bor på samma gata. Många av de personer man får kontakt med på det sättet hade man annars kanske aldrig träffat, eftersom man helt enkelt aldrig hade sett dem på gatan, i affären eller någon annanstans.

Men så visar det sig att man har massor gemensamt och börjar träffas hela tiden.

Matthew Fox: Det påminner mig om något som hände förra helgen. Jag har varit talare på Ignite Denver, där Ignite består av fem minuter långa blixtföredrag med 20 bilder som automatiskt växlar var femtonde sekund bakom talaren. Jag hade talat där tidigare och såg sedan några av arrangörerna på ett lokalt ställe och tog faktiskt kontakt med dem.

Det är ungefär som att Ignite är fantastiskt. Något liknande hände faktiskt med en annan grupp som jag glömde nämna och som jag löst är en del av, kallad Ramits Brain Trust. Jag var mycket mer engagerad i den gemenskapen tidigare, men genom den har jag fått arbete och vänskaper. En del av anledningen till att jag sitter i Denver just nu är en person jag träffade i den gemenskapen. Vi utvecklade en mycket djup vänskap, och personen inspirerade mig att flytta tvärs över landet.

Michael Mordak: Wow, det är verkligen coolt. Flyttade du dit för att komma närmare personen?

Matthew Fox: Ja och nej. En del av det handlade om att förändra min livsstil av flera andra skäl, men det var genom gemenskapen som jag fick ett inbyggt nätverk. Jag vet – och jag föreställer mig att det är likadant med DPM – att oavsett vart i världen jag åker kan jag skriva ett meddelande i gemenskapen och säga: Hej, jag besöker er stad.

Då kommer människor fram och säger att de gärna träffas eller ber mig berätta var jag kommer att vara. Jag vet inte var man annars kan få en sådan upplevelse, om man inte har haft turen att ha en enorm familj.

Michael Mordak: Ja, jag förstår verkligen det. Det är nästan som att se till att man alltid har några personer att kontakta och umgås med, oavsett vart man åker.

Det finns en stor fördel med det också. Om man utforskar en ny plats har man någon som kanske är lokal och kan visa runt och tipsa om några häftiga ställen. Man vet redan att man har gemensamma intressen. Det finns alltså inget pinsamt i att kontakta en slumpmässig person som kanske inte har något gemensamt med en. Man vet redan att man har en gemensam grund, vilket är fantastiskt.

Jag skulle vilja veta mer om det du nämnde. Finns det några betydelsefulla karriärsteg eller möjligheter som du fick genom att vara med i en gemenskap, men som du kanske annars inte hade kunnat hitta på egen hand?

Matthew Fox: Hundra procent. Det började förmodligen hända mer organiskt 2015, när jag hade lämnat ett företag och då arbetade med en karriärcoach. Han rekommenderade att jag skulle gå till en coworkinglokal. Där träffade jag någon som jag fortfarande arbetar åt i dag, och det var sju år sedan.

Sedan finns IWT, vilket står för I Will Teach You To Be Rich, Ramit Sethis gemenskap. Jag gick på tioårsjubileet för ett av hans evenemang och började arbeta ganska nära med någon i den gruppen. Jag har fortfarande kontakt med en annan person som jag träffade där, och vi har fortfarande enskilda samtal. Den personen är min mentor.

Det finns också en annan grupp utanför DPM som hade sett mina inlägg på DPM. Jag fick komma och prata med en klass som de höll i, och sedan har de hjälpt mig att få olika uppdrag över tid. Jag har därför rört mig bort från LinkedIn och Indeed och alla andra platser där människor lägger ut jobb, eftersom jag är namnlös och ansiktslös i de gemenskaperna. Inom DPM, Bureau of Digital eller andra sådana miljöer kan man däremot bygga upp ett rykte och bli en resurs som människor känner sig trygga med att vända sig till. Då öppnas mängder av möjligheter och dörrar som man inte hade förväntat sig eller ens varit medveten om.

Om du hade sagt till mig för 20 eller 30 år sedan att det här var var jag skulle befinna mig i min karriär i dag hade jag sagt: Nej, varför skulle någon göra så? Det där är inte logiskt. Det är inte så människor får jobb. Man måste skriva ett CV och söka. Jag skulle hävda att gemenskaper förstärker värdet av det dolda nätverket i arbetslivet, något som jag inte tror att särskilt många utnyttjar.

Michael Mordak: Ja, det är enormt. Jag har nyligen undersökt rekrytering och anställning lite mer och blev väldigt förvånad när jag hittade flera ställen och olika källor som listade liknande siffror. Något i stil med att 80 procent av alla jobb tillsätts innan de ens läggs ut någonstans, bara genom nätverk.

En stor del av det kommer från gemenskaper: människor får nys om ett jobb och lägger ut det i en gemenskap de deltar i innan jobbet faktiskt blir offentligt. Sedan tillsätts det genom den kontakten, vilket är en enorm möjlighet. Det finns naturligtvis mycket mer med gemenskaper än att bara få jobb och anställa, men det är en stor fördel.

Matthew Fox: Jag skulle lägga till en annan mycket fascinerande sak som jag inte tror att personer på mellan- eller seniornivå i sin karriär inser. Det handlar inte om vem du pratar med, utan om vem som ser vad du gör i gemenskapen. För det mesta gäller det fantastiska jobb som finns där ute och som får en att tänka: Herregud, det där låter fantastiskt.

Hur fick du det? Svaret är ofta: Jag byggde upp ett rykte någonstans där jag gjorde något som jag verkligen brann för och engagerade mig i. Ibland är den platsen en gemenskap. Människorna där kan knyta kontakter bakom kulisserna. Man kan utveckla företag tillsammans med andra, skapa vänskaper och hitta mentorer.

Det handlar helt och hållet om yrkesnätverk. Oavsett vad som händer i världen är det vilka du känner och hur ni kan stötta varandra som hjälper er igenom svåra tider.

Michael Mordak: Ja, det är verkligen en viktig poäng. Jag är nyfiken: tror du att det finns något i tanken att vissa av gemenskaperna du talar om är betalda gemenskaper, i stället för kostnadsfria gemenskaper som LinkedIn?

Matthew Fox: Jag ändrar faktiskt uppfattning fram och tillbaka om det, eftersom jag tycker att inträdesbarriären kan vara svår för vissa människor. Det finns definitivt personer vars ekonomi är ansträngd eller som behöver stöd på det området. Å andra sidan tror jag att det skapar en ytterligare nivå av engagemang om man investerar antingen tid eller, som du nämner, pengar. Man kan säga: Jag är medlem i ett visst politiskt parti och jag donerar till det.

Eller så tillhör man någon annan grupp – jag kommer inte på någon just nu, kanske Earth Hour – där människor donerar eftersom det finns en viss coolhetsfaktor i att göra det. Men när det gäller nischade grupper som DPM innebär en viss inträdesbarriär för mig att människor är där av en anledning. Man är seriös med att vara där. Det fungerar nästan som ett förkvalificeringssteg. Om jag letar efter någon att anställa, eller efter en gemenskap av yrkesverksamma och jämlikar som verkligen lever som de lär, vill jag försöka hitta en plats där människor betalar för att vara med.

Även om ett företag betalar finns det fortfarande en känsla av att det inte är samma sak som att vem som helst kan skapa en profil på LinkedIn. Jag tycker att det är ett annat sätt att se på saken. Här måste man ha en avsikt, och det finns någon form av granskning. Därför vet man att man får en viss nivå på personerna eller en viss kvalitet på dem.

Michael Mordak: Ja. Det är definitivt den känsla jag får, åtminstone utifrån min erfarenhet av DPM. Jag upplever att de som kommer in verkligen är engagerade och, som du säger, har en anledning att vara där. De har betalat för att vara med.

Det är inte bara en kostnadsfri fil som delas vidare. Så ja, jag gillar verkligen det perspektivet. Det var egentligen allt jag hade till dig i dag. Vi hann gå lite djupare in i några av frågorna än jag hade planerat, vilket är fantastiskt.

Jag vill inte ta upp hela din dag, men jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att gå igenom frågorna och ge en bättre bild av dina erfarenheter av gemenskapen. Du nämnde en bok för mig tidigare som jag definitivt ska titta närmare på. Jag ska dela den här också med alla andra.

Den heter Tillhörighet. Du sa att du hade läst delar av den, eller hur? Vill du ge en snabb sammanfattning?

Matthew Fox: Ja. Det finns en grupp som heter Daybreaker. Radha – jag kommer inte ihåg hennes efternamn just nu – skapade i grunden den här fantastiska gemenskapen kring hälsa, välbefinnande, dans och kontakt. För mig är det några av gemenskapens hörnstenar: den sammanbindande delen, att hitta en trygg och icke-dömande plats där människor kan komma precis som de är och känna sig bekväma med att ställa frågor som de kanske normalt inte skulle ställa.

Det har funnits tillfällen i min karriär då jag, om jag hade gått till företagets ägare eller en chef och känt att jag ställde vad jag själv skulle kalla en dum fråga – något som jag tycker att jag borde veta – kanske inte hade frågat.

Då hade jag missat möjligheten. När man återknyter till gemenskapsperspektivet handlar det om att ha en trygg plats att gå till och säga: Jag vet inte vad jag gör här. Det här är vad jag tror händer. Kan någon kontrollera det? Så ja, jag är ett stort fan av Daybreaker och gemenskap, och sedan av Tillhörighet. Om du får möjlighet att läsa boken och försöker bygga en gemenskap kan den vara en bra utgångspunkt.

Michael Mordak: Ja, absolut. Fantastiskt. Tack för rekommendationen. Jag ska definitivt titta närmare på den. Det här har varit väldigt roligt. Jag har redan skickat allt material till dig, så det är på väg. Jag skickade det med posten för ett par dagar sedan, så håll utkik efter det. Jag ser fram emot vårt nästa samtal, och vi håller kontakten i DPM:s Slack.

Tack för att du lyssnade på vår medlemsinblick med Matthew Fox. Om du vill fortsätta samtalet eller prata mer med honom enskilt kan du komma och träffa oss i Slack-kanalen. Du kan läsa mer om det på vår webbplats, thedigitalprojectmanager.com/membership.

Tills dess ses vi nästa gång.