Att hitta sin väg till projektledning

Läs transkriberingen:

Vi testar att transkribera våra poddar med ett program. Ursäkta eventuella stavfel, eftersom boten inte har rätt 100 % av gångerna.

Michael Mordak: Hej, det är Michael från Den digitala projektledaren och välkommen till dagens medlemsfokus! Vi har lyckats samla den största och mest imponerande gruppen projektledare som finns där ute och som skapar förändring och utmanar de paradigm som finns inom projekt idag. Men de här personerna föddes inte som de inspirerande och nytänkande projektledare de är idag, och därför sätter vi oss ner och delar deras berättelser med dig.

Idag pratar vi med DPM-experten och långvariga communitymedlemmen Robyn Birkedal. Robyns karriär började på en liten marknadsföringsbyrå i Alaska av alla platser, där hon tog på sig arbetsuppgifter som ingen annan ville äga. Med tiden lärde hon sig att använda sin naturliga nyfikenhet för att hitta en roll där hon till slut kände sig hemma. Så låt oss dyka in och ta reda på mer om resan som tog henne från rebellisk student till faxare av orderbekräftelser och slutligen till digital projektledare.

Vad ville du bli när du blev stor, när du gick igenom processen att försöka bestämma vad du ville göra i skolan och sådana saker – vad hade du i åtanke för din framtid?

Robyn Birkedal: Ja, det här är en så bra och innehållsrik fråga, och jag tycker att den säger mycket om en person. Tyvärr har jag inget särskilt spännande svar. Som liten ville jag definitivt vid ett tillfälle bli koreograf för musikvideor. Och tyvärr ledde inte min livsväg till att det blev mitt yrke.

Men jag har alltid velat vara bakom kameran eller vara en del av ledarskapet, och inte riktigt vara stjärnan. Om det hjälper?

Michael Mordak: Ja. Hade du en dansbakgrund? Dansade du när du var yngre?

Robyn Birkedal: Ja. Jag växte upp i Anchorage i Alaska, vilket definitivt är en vild plats att växa upp på. Så min dansträning var minst sagt inte särskilt professionell.

Jag tror inte att jag skulle ha varit kvalificerad. Men när det gäller min uppväxt var det som verkligen formade mig mot det jag gör yrkesmässigt idag att jag växte upp som barn till två antropologer. Vi observerade och interagerade hela tiden på olika platser, i olika miljöer och med olika människor.

Och jag tror att det gjorde mig ganska öppen, och när det gäller upproriskhet vände jag mig definitivt mot reklam – konsumism och problemen med sådana saker. Det kändes som ett bra sätt att gå över till den mörka sidan. Och här är jag nu, vilket på sätt och vis innebär att jag studerar människor.

Michael Mordak: Ja, det stämmer faktiskt. Så jag antar att frågan för dem som lyssnar är: vad är din titel och roll, och vad arbetar du med just nu?

Robyn Birkedal: Ja, jag heter Robyn, som sagt, och just nu arbetar jag som senior teknisk projektledare eller producent inom byråvärlden. Jag arbetar på en medelstor byrå baserad i USA och vi arbetar med webbappar på företagsnivå.

Michael Mordak: Då kan vi återvända till resan vi nämnde. Du var lite rebellisk och försökte gå emot dina föräldrars önskemål som antropologer. Och sedan kom du uppenbarligen till den plats där du är idag. Fanns det någon punkt då du insåg att du var digital projektledare, eller sökte du den rollen? Hur hamnade du där?

Robyn Birkedal: Ja. Förutom att jag alltid varit nyfiken och intresserad av människor kände jag mig verkligen hemma i många av företagskurserna på universitetet. Och jag tror att det till stor del berodde på att vi hade många grupparbeten. Jag förstår att de flesta verkligen hatar sådana, men i mina kurser tyckte jag alltid om att arbeta med människor. Jag hade aldrig den där erfarenheten där någon bara gjorde hela projektet, och jag var inte heller den person som skulle göra hela projektet.

Tyvärr var jag den där irriterande personen som klev in och sa: Okej, vad kan du göra? Jag tar den här delen. Så jag projektledde innan jag ens visste att det var ett jobb. Jag hade inga förebilder som verkligen sa att det här är en karriärväg och att det som känns lätt för dig faktiskt kan vara väldigt givande.

Under universitetstiden var jag med i en reklamgrupp, som var konkurrensinriktad och väldigt utåtriktad, även om jag inte är lika utåtriktad längre. Men vid den tiden tog min väg mig tillbaka till Anchorage i Alaska, och där började jag arbeta på en mycket liten reklambyrå. Jag höll definitivt nästan på att få sparken från det jobbet.

Michael Mordak: Jag var där, absolut, för det måste vi gå in på. Vad hände?

Robyn Birkedal: Det var mitt första jobb efter universitetet. Personligen trodde jag inte att jag skulle flytta tillbaka till min hemstad. Jag placerades på den lilla byråns medieavdelning. Jag faxade orderbekräftelser och gjorde jobbmappar, för er som kanske vet vad sådana är.

Jag var helt enkelt inte entusiastisk över tryckta annonser och att släpa utrustning. Det var fel matchning. Men genom de erfarenheterna hittade jag faktiskt min väg till att bli digital projektledare. På den tiden fick jag i uppgift att hjälpa till att hantera produktionen av byråns webbplats, något de såg som ett oviktigt jobb.

Vi arbetade med en extern teknisk tredjepartsgrupp som gjorde det arbetet. Jag minns exakt när jag pratade i telefon med personen som kallades digital producent och tänkte: Jag lämnade den personens jobb. Jag lade all min energi på det här dumma, icke-fysiska projektet som ingen brydde sig om, men som hade alla dessa rörliga delar.

Det var en paus från alla dessa riktigt svåra personligheter som sa att jag inte lyckades i vad jag upplevde som en överraskande arbetsmiljö. Till slut sade jag upp mig och flyttade tillbaka ner till Portland. Och där har jag varit sedan dess, framgångsrikt som digital projektledare.

Michael Mordak: Du nämnde att det fanns saker som du helt naturligt var väldigt bra på, till exempel att organisera dina gruppmedlemmar på universitetet. Fanns det några andra delar av jobbet som du var riktigt bra på och som, när du lärde dig mer om att vara digital producent, drog dig till den rollen?

Robyn Birkedal: Ja, det här är något som jag fortfarande upptäcker och utforskar som person inom det här området. Jag hittar hela tiden nya saker som jag kanske är bra på, och andra styrkor som jag inte är lika begåvad inom eller inte längre vill ägna mig åt. För några år sedan såg jag ett TED-talk av Emilie Wapnick – jag minns inte exakt vad det hette – där hon identifierade begreppet multipotentialist.

I grunden handlar det om någon som är väldigt bra på att lära sig nya saker, misslyckas snabbt med saker och är intensivt nyfiken. De beskrivs som personer som inte har särskilt många fritidsintressen, eller som har många små fritidsintressen. Jag kände mig så sedd när jag såg TED-talket. Jag identifierade mig så starkt med det, och jag tycker verkligen att det är ett viktigt personlighetsdrag eller en egenskap hos riktigt framgångsrika digitala projektledare: vi är vansinnigt och intensivt nyfikna. Vi tycker verkligen om att lära oss snabbt och älskar en viss typ av kaos som håller oss engagerade.

Jag tror att det finns en särskild sorts blandning eller ingrediens i arbetet med icke-fysiska digitala kreativa och tekniska lösningar. Jag tror att det är en pågående konstform eller ett resultat som vi vanligtvis inte ser när vi arbetar med traditionella medieformat. Ta till exempel en tryckt annons eller en nationell tv-reklam – de är alla bra och fantastiska genomföranden, men de tenderar att leva vidare i flera kanaler under mycket lång tid.

Michael Mordak: Jag älskar att du tog upp det TED-talket. Vad hette personen igen?

Robyn Birkedal: Emilie Wapnick.

Michael Mordak: Jag frågar eftersom min fru bokstavligen visade mig en video av henne, det måste ha varit Emilie, häromdagen. Jag vet inte, men jag har hela tiden den här diskussionen med henne om hur det känns som att jag alltid tar på mig alla de här små sakerna och blir besatt här och där av olika slags fritidsintressen och intressen, men aldrig riktigt fokuserar på en enda sak.

Robyn Birkedal: Ja.

Michael Mordak: Hon visade mig videon och jag tänkte: Herregud, det här är jag. Det är jag. Det var så ögonöppnande och bekräftande, och jag mådde så bra av att lyssna på det.

Robyn Birkedal: Ja. Om jag återkopplar till min uppväxt tror jag också att det är lätt för vissa att säga: Jag vill bli brandman eller arkeolog, när alla frågar vad man vill bli när man blir stor. Själv kände jag mig väldigt vilsen.

Och när jag hittade mig själv inom det här området som digital projektledare kunde jag göra allt möjligt. Jag kan arbeta med webbplatser om vaccinationer. Jag kan arbeta med webbplatser om träningskläder. Jag får hela tiden lära mig om en mängd olika ämnen.

Michael Mordak: Det är fantastiskt. Okej, nu vänder jag på frågan.

Det där var områden som du kanske redan var bra på eller som stämde överens med vem du var. Men det vore verkligen intressant att veta vilka delar av jobbet du insåg att du behövde arbeta med och förbättra för att verkligen lyckas i rollen.

Robyn Birkedal: Det är en bra fråga. Jag försöker självklart hela tiden förbättras och utvecklas inom olika områden och på olika platser.

Just nu försöker jag öva på att ge mina teammedlemmar utrymme. Vi arbetar ofta på distans och ger inte alltid personen på videosamtalet en sekund att svara. Som producenter är våra personlighetstyper dessutom ibland sådana att vi hoppar in så fort det blir en paus och försöker erbjuda en lösning.

Det är något jag försöker förändra kulturellt, så att vi känner den psykologiska tryggheten och samtidigt agerar av respekt. Under de senaste åren, när jag har lärt mig mer och mer om att ta ett steg tillbaka, har jag sett hur det skapar utrymme för andra att kliva fram och lysa, vilket har varit fantastiskt.

Jag försöker också vara mer tillfreds med vissa saker som vi projektledare ibland inte tycker om att göra. Till exempel att faktiskt kavla upp ärmarna och delta i kvalitetssäkring eller innehållsmigrering om projektet kräver det. Att helt enkelt bita ihop.

Michael Mordak: Ja, de delarna av jobbet kommer alltid att finnas där, tror jag. Allt kan ju inte vara perfekt varje dag när man kommer till jobbet.

Det är fantastiskt. Som du sa utvecklas och förbättras du hela tiden i den här rollen och anpassar dina färdigheter efter det du behöver kunna. Jag skulle också gärna vilja veta vart du ser dig själv gå härifrån. Du har gått från att arbeta på en byrå med tryckta annonser till att hamna i rollen som digital producent, där du känner dig hemma.

Finns det något du ser fram emot härnäst som du får berätta om? Vad är målet för dig inför nästa steg?

Robyn Birkedal: Som permanent multipotentialist, som vi pratade om, vet man aldrig. Jag trivs ganska bra i min roll som digital projektledare just nu. Jag tycker att vi borde normalisera att man kan stanna i den här rollen en längre tid. Det är helt okej att stanna kvar inom det område där man känner sig bekväm. Man behöver inte vara här i några år och sedan gå vidare till något annat. Just nu försöker jag öva på det. Men som projektledare är våra hjärnor upptagna och vi har alltid en plan B.

Så jag vet inte. Ibland fantiserar jag om något som är lite pinsamt. Jag gillar att fantisera om att arbeta på Safeway eller i en livsmedelsbutik, en vanlig franchisebutik. Jag vill inte arbeta i kassan, utan bara fylla på hyllorna. Och jag är väldigt noga med att jag inte vill arbeta i en fin livsmedelsbutik – det måste vara en helt vanlig butik.

Michael Mordak: Fantastiskt. Som någon som tidigare arbetat med att fylla på hyllor i en vanlig livsmedelsbutik är det roligt att se att någon beundrar den rollen och ser fram emot att göra det en dag.

Robyn Birkedal: Det verkar meditativt.

Michael Mordak: Det är faktiskt trevligt, eftersom det är ett slags jobb där man bara stämplar in, dyker upp och vet vad man ska göra. Det kommer inga överraskningar. Ingen slänger någon stor röra i ansiktet på en och förväntar sig att man ska städa upp den. Sedan stämplar man ut i slutet av dagen och får en stabil lön.

Robyn Birkedal: Precis. Självklart är det inte det verkliga målet, även om jag har funderat på om jag skulle vilja prova det någon gång.

Alternativt tycker jag att det vore intressant att kanske en dag bli parterapeut. Jag tror att det skulle vara väldigt roligt att hjälpa människor att navigera i sina egna mellanmänskliga relationer. Och sedan vet man aldrig – några vänner har gått tillbaka till skolan och blivit sjuksköterskor. Då tänker jag: Ja, vem vet?

Michael Mordak: Det är intressant. Jag tycker att det där med parterapi på sätt och vis hänger ihop med mycket av det projektledare gör, fast med ett team – att skapa normer och forma gruppen, och se till att människor fungerar i sina roller och kan arbeta tillsammans.

Robyn Birkedal: Ja, det är en intressant tråd du är inne på. Jag har tänkt på det nyligen. Just nu pratar vi mycket om emotionell intelligens på arbetsplatsen och mycket om psykologisk trygghet. Jag tror att vi digitala projektledare har praktiserat många av de verktygen i flera år.

Och nu börjar vi helt enkelt utbilda andra i det och normalisera det arbetssättet, eller hur?

Michael Mordak: Ja, jag älskar det. Det är häftigt att höra vad som kanske kommer härnäst. Det är faktiskt en fråga som jag hör och ser dyka upp hela tiden i vår community: vad är din plan efter digital projektledning?

Vart ser du dig själv gå och hur kan du överföra de färdigheterna till en ny roll? Jag tror att verkligheten är att det finns många olika vägar att ta. Det skulle vara en riktigt spännande väg.

Robyn Birkedal: Ja, jag har en känsla av att jag, när jag är klar med DPM – om det någonsin blir så – kommer att befinna mig inom en annan kategori.

Michael Mordak: Coolt. Jag tycker att vi har täckt mycket idag. Jag vill inte ta upp all tid i världen, eftersom jag vet att du har mycket att återvända till. Men innan vi avslutar kan vi kanske ta två snabba frågor. Den första är: vad är din favoritgrej med projektledning just nu?

Jag vet att vi pratade lite innan om mastermindgruppen som du deltar i genom DPM-communityn. Jag skulle gärna höra vilka saker som verkligen får dig att uppskatta rollen och som gör att du fortsätter komma tillbaka varje dag.

Robyn Birkedal: En av mina favoritsaker just nu är definitivt min mastermind-community här i DPM:s Slack-grupp.

Vi är en självorganiserad grupp på ungefär fem personer och träffas två gånger i månaden. Det har verkligen varit ett hjälpsamt och tryggt utrymme där jag kan prata med människor som är precis som jag, som förstår hur de här jobben är och som kan erbjuda mycket stöd och problemlösning. Jag känner att inget ämne är förbjudet med dem.

De är verkligen hjälpsamma både i taktiska och situationsbaserade frågor. Det har varit väldigt värdefullt. Jag uppskattar också att jag då inte behöver luta mig mot personer på min arbetsplats, eftersom det potentiellt skulle kunna äventyra min roll där eller få människor att se mig på ett annat sätt. Så mastermindgrupper är definitivt en favorit.

Michael Mordak: Det är fantastiskt. Finns det något särskilt med jobbet eller projektledning som du älskar? Om någon till exempel ställer en fråga om ett visst ämne i communityn – vilket ämne tycker du om att hoppa in i och svara på?

Robyn Birkedal: Jag älskar definitivt att hoppa in i ämnen som rör mellanmänskliga konflikter i team. Jag lever verkligen för den där kryddiga dynamiken: hur man säger ifrån till sin kreativa chef eller hur man ger kunden motstånd under granskningsrundorna. Jag bidrar gärna i sådana ämnen.

Utöver det har jag producerat projekt som sträcker sig från nationella tv-reklamer till att jag just nu återigen arbetar med många webbplatser. Variation är det bästa.

Michael Mordak: Fantastiskt. Och den sista snabba frågan: vad är den enda saken med jobbet som du gärna skulle slippa?

Robyn Birkedal: Den enda sak jag gärna skulle slippa i rollen som digital projektledare är arbetsbeskrivningar. Jag tycker att det är som en särskild plats i helvetet att skriva dem, och även att skriva förslaget innan man kommer fram till arbetsbeskrivningen. Jag har ingen aning om hur människor väljer att arbeta med tillväxtdelen av ett företag.

Michael Mordak: Jag vet att det förmodligen sitter många människor och känner igen sig i allt det där just nu.

Robyn Birkedal: Jag vet inte varför, men som producenter håller man liksom upp det här presentationsmaterialet eller dokumentet och måste trycka det framför människors ansikten, trots att de inte vill göra det. Sedan berättar de att det man gjorde är fel, och man fortsätter upprepa beteendet tills det slutligen blir godkänt. Det är en hemsk ritual.

Michael Mordak: Men sedan, sex månader senare, när de äntligen har skrivit under och du kan börja arbeta.

Robyn Birkedal: Jag tycker om det när man väl har fått in rytmen och kan producera dem ganska snabbt. Men det finns oftast den där inledande fasen. Ja, man måste reda ut problemen, och språket kan vara olika mellan företag.

Michael Mordak: Robyn, tack så mycket för att du tog dig tid att prata om din resa. Sanningen är att alla har en märklig resa som kan ta dem från Portland till Anchorage i Alaska och tillbaka i sökandet efter vad de ville göra.

Jag tror därför att det här kommer att vara till stor hjälp för människor att lyssna på och också upptäcka vad nästa steg kan vara för dem om de befinner sig inom området just nu. Många bra insikter, och jag uppskattar verkligen din tid.

Robyn Birkedal: Tack, Michael. Det har varit roligt att prata med dig.

Michael Mordak: Tack för att du lyssnade på vårt medlemsfokus med Robyn Birkedal.

Hon har så mycket mer kunskap och insikt att dela med sig av. Om du vill komma och prata med oss i Slack-kanalen, tillsammans med hela vår community av digitala projektledare, är du varmt välkommen! Du kan läsa mer om det på vår webbplats på thedigitalprojectmanager.com/membership.

Tack för att du lyssnade, så ses vi nästa gång!