Osynliga färdigheter hos projektledare (och hur du finslipar dem)

Läs transkriberingen:

Vi testar att transkribera våra poddar med hjälp av ett program. Ursäkta eventuella stavfel eftersom boten inte har rätt 100 % av gångerna.

Galen Low: Det där verksamhetskritiska samtalet med din tuffaste intressent är äntligen över. Du andas ut av lättnad.

Det gick ... bra ... Men du kan inte låta bli att känna att du kanske misslyckades med att motivera den nya tidsplanen, och det finns en risk att du blev lite för defensiv när du motsatte dig deras ytterligare funktionsönskemål.

Du frågar ditt team på Slack hur de tyckte att det gick, men allt du får är några tummar upp.

Varför lärde de dig inte att hantera svåra samtal som detta när du utbildade dig? Borde det inte finnas ett sätt att bygga upp den här erfarenheten utan att insatserna är så höga?

Om du har letat efter sätt att lära dig och öva på människofärdigheter utan att det innebär ett karriärbegränsande magplask, fortsätt lyssna. Vi kommer att gå igenom några viktiga förändringar i tankesätt och några specifika taktiker som kan förvandla svåra samtal från en av dina största rädslor till ett av dina nya favoritnöjen.

Hej allihop, tack för att ni lyssnar. Jag heter Galen Low och arbetar med The Digital Project Manager. Vi är en gemenskap för digitala yrkesverksamma med uppdraget att hjälpa varandra att bli skickligare, mer självsäkra och mer sammankopplade, så att vi kan förstärka värdet av projektledning i en digital värld. Om du vill höra mer om det kan du gå till thedigitalprojectmanager.com.

Okej. I dag pratar vi om de avgörande men annars närliggande och ganska osynliga färdigheter som skiljer de bästa projektledarna från resten. Vi kommer att gå igenom vilka färdigheterna är, vilken påverkan de kan ha och hur du kan finslipa dem, eftersom de flesta inte har någon kurs eller lärobok.

Med mig i dag är Jen Dary, ledarskapscoach, talare och grundare av Plucky – ett coaching- och konsultföretag som hjälper människor framåt i karriären.

Välkommen, Jen!

Jen Dary: Tack, Galen. Det är verkligen en ära att vara här. Du är välkänd, skulle jag säga, i många kretsar.

Galen Low: Detsamma gäller dig. Jag återkommer till det senare. Jag kommer att smickra Jen eftersom många i min gemenskap har använt Pluckys tjänster, känner dig personligen, har fått hjälp av det du gör och har tagit sig framåt i sina karriärer som kreativa människor. Så vi ska gå djupare in på det, men jag avslöjar redan några av poängerna.

Du berättar lite om Plucky – varför började du göra det du gör och hur hjälper Plucky människor att komma framåt i sina karriärer?

Jen Dary: Den ständiga frågan som jag vaknar varje morgon och funderar på, Galen. Min bakgrund är att jag var chef för medarbetarutveckling på en digital byrå i New York för ungefär tio år sedan, och jag älskade det jobbet.

Som många av dina lyssnare vet kan ett litet företag, eller en liten byrå, vara väldigt uppiggande eftersom man bär många hattar. Och någon gång börjar man undra om man helt enkelt behöver nya hattar. Ungefär vid den här tiden fick jag min första son och tog mammaledigt. Kort sagt ledde det till att jag började undra: vem är jag nu?

Ska jag stanna hemma på heltid? Ska jag gå tillbaka på heltid? Ska jag arbeta halvtid? Jag brukar prata om hur föräldraskap är en fin inbjudan i livet – ett ögonblick då man plötsligt får frågan: vem är du nu? Det finns andra sådana ögonblick i livet, men just det här kom väldigt lägligt för mig. Jag tänkte: okej, vänta lite.

Låt mig ta ett avbrott från livets momentum och fråga mig själv: vad borde jag göra härnäst? Galen, vi har precis träffats. Men jag hade aldrig förutspått att jag skulle starta ett eget företag. Jag är väldigt mycket en duktig elev och äldsta barnet. Vad kan jag göra för dig? Jag tycker om att ha en chef. Jag tycker om att överträffa förväntningarna. Men för att göra den långa historien kortare tänkte jag att jag ville göra det jag gjorde internt, men för många olika platser.

Så jag började som konsult. Väldigt snabbt utvecklades det till coaching, eftersom jag verkligen tyckte om det jag gjorde. Nu har det gått ungefär nio och ett halvt år, och Plucky är helt enkelt en liten ljuspunkt i mitt liv – en stor ljuspunkt, faktiskt. Ungefär hälften av min tid ägnar jag åt individuell coaching, vanligtvis med ledare eller blivande ledare.

Sedan gör jag en massa annat också, till exempel utbildar chefer och har skapat några små produkter. Ibland gör jag poddar med människor som du. Och det är ungefär bakgrunden.

Galen Low: Det var faktiskt något som slog mig när jag började undersöka dig på internet. Jag tänkte: det här är en så ödmjuk sida om Plucky och Jen. Sedan har jag pratat med människor i mina kretsar om mentorskap och coaching, och du dyker hela tiden upp. Du syns överallt i pressen. Du har din kurs som jag älskar, den kohortbaserade kursen "Så nu är du chef", vilket verkligen tilltalar mig. Bara titeln i sig – du finns överallt.

Jen Dary: Ja. Det är en riktig tungvrickare när jag ska säga det ur ett vd-perspektiv. Ibland känns det som att jag på ett ganska undergrävande sätt säger: anta inte saker om mig. Google lägger till saker, du vet, vilket förmodligen går emot vad jag borde göra. Men jag tyckte att "så nu är du chef" var ett sådant ögonblick som någon skulle prata med dig om när du faktiskt fick rollen.

Jag tror starkt på att det är ett identitetsögonblick att bli chef, där du återigen behöver säga: vänta, vem är jag nu? För nu kanske jag kan avskeda någon. Nu kan jag befordra någon eller ge återkoppling till någon som var min vän för två veckor sedan och som nu rapporterar till mig.

Alla de där knepiga sakerna händer, och jag tycker att det är väldigt viktigt att åtminstone ha en avsikt kring vilken identitet du vill ha framöver.

Galen Low: Jag tycker verkligen om det existentiella ögonblicket och de här identitetsögonblicken. Många av de personer som har nämnt Plucky i mina samtal är projektledare som har hamnat i en mer ledarskapsinriktad roll, och jag känner att de banar sin egen väg medan de går. Ibland är de de första av sitt slag.

Jag undrar helt enkelt – du har arbetat med några projektledare. Tycker du att det passar ganska bra med det du gör?

Jen Dary: Herregud, hur skulle de inte passa? Du har människor som är drivna, och jag skrev ned så många anteckningar här. Jag ska bara titta på dem, för det finns ungefär två sidor med anledningar till att projektledare definitivt borde umgås med mig.

För det första måste de ha människofärdigheter för att kunna göra sitt jobb, eftersom de oftast befinner sig mellan kundservice och teamet. Du behöver vara produktiv, och människofärdigheter är ett måste. Jag är säker på att vi kommer att prata mer om det. Men du har också idén om att de bär på stress, press och spänningar, och ofta finns det egentligen inget tryggt utrymme där de kan ventilera.

Jag lär alltid människor att ventilera åt sidan och uppåt. Du ska inte ventilera nedåt, vilket ungefär motsvarar den traditionella hierarkin i ett organisationsschema. Men du ska inte ventilera med ditt team, eftersom du lägger en börda på dem genom den makt du har.

Då börjar de tänka: oj då, min chef är missnöjd. Visst, ibland äter man lunch eller tar en drink och säger saker, och det är för det mesta okej. Men generellt behöver du trygga platser där du kan släppa en del av den stress som oundvikligen följer med projektledarrollen.

Jag bedriver inte terapi här. Det handlar inte bara om att ventilera, utan också om att vara konstruktiv med känslan. Men jag tycker att projektledare väldigt ofta befinner sig i sådana situationer. Och för att vara helt ärlig tror jag att projektledare ibland fastnar i frågan: vad strävar jag mot? Jag är projektledare.

Okej, jag är senior projektledare. Kanske är jag vice vd för projektledning, men sedan då? Det finns alltså ett frågetecken kring karriärvägen. Vart är de på väg? Jag är också bra på att hjälpa till att bearbeta den sortens frågor.

Galen Low: Jag älskar ordet att bära och att släppa den här typen av stress. Det resonerar starkt med några av de samtal jag har, där projektledarrollen, särskilt i byråvärlden, inte alltid ses som en ledarroll.

Och ändå behöver du utveckla de här ledarskapsfärdigheterna eftersom du leder ett team, åtminstone för att leverera projekt. Det finns inte särskilt många riktlinjer kring hela ventilationsfrågan, så jag gillar verkligen det. Åt sidan.

Jen Dary: Nej, alltså, ditt ord "osynlig" stämmer verkligen. Jag skulle säga att en projektledare är osynlig när hen är som bäst. Om projektledaren inte är osynlig är det förmodligen något som pågår.

Galen Low: Saker ska röra sig smidigt, och då blir det sömlöst. Om saker inte rör sig smidigt blir det smärtsamt synligt.

Jen Dary: Absolut, och allt ligger inte på dem. Det kan finnas många andra problem, inte individen själv. Men under de bästa dagarna flyter allt smidigt, och under en vanlig dag finns det gupp. En stark projektledare som är balanserad och trygg i vem hen är och inte är kan hantera guppen på vägen och inte bara ta hand om sin egen tillfredsställelse, motivation och stress, utan också förmedla den balansen till teamet. Den sortens balans får ringar på vattnet för människorna omkring dig.

När kunden kommer och är panikslagen kan du säga: okej, det händer mycket just nu. Låt oss ta ett ögonblick. Jag vill försäkra mig om att jag har med mig alla synpunkter du behöver ge mig just nu. Sättet min röst lät välkomnande inför den röra – den mycket stora röra som kunden ger dig – gör att du tar emot den med en välkomnande röst.

Även om du innerst inne tänker: åh, du tar kål på mig. Det är en del av kundservicen. Sedan vänder du dig till teamet och säger: allihop, det här var ett bra jobb och det finns utrymme för förbättring. Så här gör vi nu. Du behöver inte svälja allt. Jag vill vara tydlig med att du behöver ventilera. Men det är en stor del av hur projektledare presenterar sig, skulle jag säga.

Galen Low: Det där var en så bra minilektion. Där fick vi ett litet mellanmål av värde.

Jen Dary: En liten varning om samtal. Ja.

Galen Low: Lite värdemamma här i DPM-podden. Jag tycker att det är en väldigt bra övergång. Vi har övergripande pratat om projektledarrollens osynlighet. En sak jag vill gå djupare in på är föreställningen att vi hela tiden navigerar, att det finns bra och dåliga dagar.

Ibland utbildas projektledning som om det handlar om att hålla allt perfekt tills det slutligen spårar ur – för det kommer det att göra – och då måste man gå upp till DEFCON 1 och få tillbaka det på rätt spår. Men egentligen handlar det om att ge oss själva och teamet utrymme att göra misstag och ha tuffa dagar däremellan.

Nettot blir ändå att om du ser på det på tillräckligt långt avstånd, eller ser tillbaka på det i framtiden, tänker du: ja, det gick verkligen bra. Trots att vi alla vet att projekt aldrig går helt perfekt finns det en utbildningsnivå där vi får lära oss hur man gör det perfekt i stället för att hantera allt annat – röran.

Jen Dary: Verkligen.

Galen Low: För att rama in det: jag har alltid varit övertygad om att de färdigheter jag använder mest som projektledare, personalledare eller specialist är färdigheter som jag inte lärde mig ur en lärobok eller i klassrummet. Det är sådant jag har finslipat på jobbet, vanligtvis ganska mödosamt och nästan alltid ganska smärtsamt.

Du ser förmodligen mycket av det här. Vi är på samma våglängd, men när det gäller personalledare och roller som är starkt beroende av människofärdigheter – vilken är den viktigaste färdigheten som är mest outbildad men mest nödvändig för att hjälpa människor att göra sitt bästa?

Jen Dary: Tio saker kommer att tänka på, men jag ska försöka sammanfatta det. Jag tror faktiskt att den viktigaste färdigheten – och det gäller inte bara projektledare utan alla – är självinsikt. Om du ska anställa någon skulle jag säga att den viktigaste egenskapen att anställa för är självinsikt. Om du anställer någon som känner sina gränser, vet vad hen kan göra innan hen behöver be om hjälp och dessutom känner sig bekväm med att be om hjälp efter den punkten – anställ personen direkt och ge hen förmodligen bonusar hela tiden.

Det är en sådan genväg till en stark medarbetare. Jag undrar vad som händer där borta. Är personen passivt aggressivt arg på mig? Blev hen irriterad för att hen inte fick befordran? Någon som kan uttrycka sig är en enorm tillgång för teamet. Jag skulle också säga att du inom samma område behöver någon som kan hantera konflikter.

Det är mycket av det vi pratar om här med spänningen, pressen och stressen. Det är konflikt. Det handlar om att en persons förväntningar inte motsvarade någon annans. Och Galen, om det finns en fiende till hela universum så är det konflikt. Ingen vill ha det. I USA hade vi Thanksgiving nyligen. Jag kan garantera att jag borde ha ungefär 50 nya klienter i morgon om jag fokuserade på familjesystem, eftersom jag definitivt skulle ha det efter den högtiden. Men för att vara ärlig handlar det om förmågan att inte bara hantera konflikter utan på ett märkligt sätt nästan välkomna dem.

Om du kan vara en person som vet vem du är, har självinsikt och kan säga: oj, vad händer där borta? Låt oss prata om det – då kommer hela världen att älska dig och förmodligen aldrig lämna dig i fred.

Du kommer förmodligen alltid att befinna dig i konflikter. Men jag skulle gissa att dina lyssnare, eller åtminstone många av dem, har en bakgrund där de har hanterat konflikter väl. Om du är en bra projektledare är det möjligt att du i din ursprungsfamilj var den som hanterade konflikter. Eller i skolans grupparbeten var du den som samlade alla kring en gemensam riktning.

Det finns nästan en typ eller mall för den sorts människa som tänker: budgetar och deadlines, låter fantastiskt, skriv upp mig. Det är ett visst personlighetsdrag. Så om du är projektledare nu har du förmodligen åtminstone ett frö till förmågan att välkomna konflikter, eller så är du intresserad av det.

Galen Low: Först vill jag backa lite, eftersom bomben du släppte var just självinsikten. Om du ska anställa för något, anställ för självinsikt. Ändå tror jag inte att jag har sett en enda jobbannons där det står: vi söker någon som är självmedveten, känner sina begränsningar och kan räcka upp handen och be om hjälp. Jag har aldrig sett det, men det är en så intressant sak att leta efter.

Var skulle du föreslå att man hittar det första filtret? Kanske är det inte jobbannonsen. Kanske är det intervjun?

Jen Dary: Det är en bra fråga. Jag ska prata om det från mitt perspektiv. Om du är ingenjör är det mycket möjligt att människor bara vill se din LinkedIn-profil eller göra en snabb bedömning. Men om du får möjlighet att skicka ett personligt brev, även om det bara är ett enkelt mejl, tror jag att det finns ett sätt att vara väldigt ärlig och kanske lite mer personlig. Det är den första lilla lågan av detta. Och när du kommer till intervjun sätter vi inte det i våra jobbannonser, men vi bygger instinktivt in frågor som: berätta om en gång när, eller berätta om ett misslyckande du navigerade genom.

När vi säger "berätta om" får vi en berättelse. Det vi lyssnar efter under berättelsen är: är du den onda i historien? Är du den perfekta ängeln, den goda personen i historien?

Då tänker människor: vänta lite, något är fel här. De känner faktiskt av det. Jag tror att vi lyssnar efter det, men mitt ordval kanske kan hjälpa oss att benämna det och prata mer om det.

Galen Low: Jag älskar det. Jag har varit med om sådana intervjuer. Jag intervjuar någon och får berättelsen: här kastade jag mitt team under bussen och gjorde ett fantastiskt jobb. Om det inte vore för teamet hade projektet varit perfekt. Då tänker jag: ja, den här intervjun är över.

Jen Dary: Är det inte roligt att vi möts där? Det är bokstavligen motsatsen till vad de vill uppnå. De vill förmedla: jag är perfekt, lita på mig. Men du tänker: jag litar inte på dig. Hela berättelsen var alldeles för ensidig. Så ironiskt.

Galen Low: Något du sa tidigare är också ironiskt och sant. Kanske ska man försöka få in lite av sig själv i sitt personliga brev. Det är ju per definition ett brev om dig, och ändå måste vi säga det högt, eftersom det finns ett spel att spela för att se fantastisk ut och visa sin bästa sida. Kanske är vissa saker som är en del av dig faktiskt svagheter som du inte vill skriva i ett personligt brev eller väva in i en berättelse om när något gick fel i projektet.

Det handlar inte nödvändigtvis om att vara egoistisk. Ibland tror vi att spelet går ut på att se så bra ut som möjligt i allt, i stället för att vara oss själva.

Jen Dary: Jag coachade någon nyligen som skulle på intervju. Vi kom fram till att om du bär en mask under intervjun och får jobbet, måste du fortsätta bära masken. Se därför till att inte göra det. Jag säger inte att du ska låtsas ha erfarenhet du inte har eller ljuga, men om du går in som ditt uppriktiga jag och får jobbet är du bättre rustad för att lyckas – både genom din egen motivation och genom hur människorna tar emot dig.

Jag tar på mig min kavaj eller min häftiga röda tröja eftersom den ger mig kraft och jag kommer att presentera mig annorlunda, inte för att jag tror att de kommer att tycka bättre om den.

Om du kan luta åt det som stärker dig i intervjun tror jag att det är rätt väg.

Galen Low: Det är superintressant. Jag älskar det. Jag vill återkomma till konflikten, eftersom den är enorm. Vi pratade om att det ibland ligger i individuella personligheter att springa mot ett problem. Jag har lärt mig allt jag kan om konflikt – vilket inte är särskilt mycket – den hårda vägen. Jag blev aldrig riktigt bra på det och fick inte möjlighet att öva förrän det var något jag gjorde på jobbet.

Jag antar att människor också kommer till dig med det. De säger: lyssna, jag är inte bekväm med konflikt. Jag gör det, men jag behöver ett bättre sätt att navigera i det. Finns det någon särskild utmaning som människor brukar komma till dig med när det gäller konflikt, och har du några berättelser?

Jen Dary: Ofta uttrycker människor det inte med just det ordet. Jag lyssnar under ytan och hör att det finns en konflikt. De kanske säger: jag känner att jag har nått ett tak för min utveckling i företaget och vet inte hur jag ska be om det jag vill ha, eller om det betyder att de antar att jag tänker lämna.

Om jag vill ha något högre eller mer ambitiöst, kommer de då att tro att jag har höjt en flagga och meddelat att jag lämnar? Och särskilt i mindre företag och byråer kan det uppstå lojalitets-, familje- och svekfrågor.

Om du bestämmer dig för att lämna och det blir obehagligt, gör inte så. Ring mig, så ska jag prata dig ur den inställningen, eftersom du verkligen skjuter dig själv i foten. Om du kan säga: bred ut dina vingar. Jag är ledsen att vi inte kunde ge dig den plats du ville ha här, men vi är inte byggda för det – då skulle du bli förvånad över hur många som faktiskt kommer tillbaka senare.

Eller så söker de partnerskap, köper upp dig eller gör något helt annat. Bränn därför inga broar. Det är en stor sak.

Ett annat sätt människor kontaktar mig på är när någon mejlade mig för några veckor sedan och skrev: av de 15 personerna i ledningsgruppen – det låter stort, men jag tror att det handlar om några nivåer – litar 13 inte på mig. Vilken konsult ska jag ringa? Jag svarade: jag hoppas att det inte är för oförskämt att säga det i ett mejl, men är du säker på att det här är rätt jobb för dig?

13 av 15 är ganska höga odds. Att han kunde säga det var däremot ett tecken på självinsikt. Oj då, 13 av 15 personer litar inte på mig att leda företaget. Jag vet inte vilken konsult som kan vända det utan enorma mängder pengar, tid och år av coaching och omdirigering.

Du kan köpa böcker om EOS. Bra, nu arbetar vi med dessa modeller. Men det distraherar från det faktum att något är fel, och kanske är det rätta att säga: det här fungerar inte. Hur kan jag hantera den här konflikten? Kanske behöver jag kliva åt sidan. Finns det någon annan blivande ledare som jag kan lämna över till? Ibland är det dags att lämna.

Galen Low: När jag hör ordet konflikt föreställer jag mig att vinna ett slagsmål. Det är inte nödvändigtvis det vi menar. Det du beskrev handlar om motstridiga behov och prioriteringar, kanske motstridiga kulturer. Det betyder inte att man måste pressa in en fyrkantig kloss i ett runt hål tills den passar och sedan vinna striden. Det kan helt enkelt vara den bästa lösningen på problemet.

Det handlar inte om att slåss med den tekniska ledaren eller UX-designern och vinna eftersom du är projektledare. Det handlar om vad som är bäst och hur vi hittar den bästa vägen framåt för alla. Din lilla mästarklass i ton och leverans är egentligen mer i konfliktens anda på arbetsplatsen.

Inte höga röster och att vinna ett slagsmål, utan att känna igen motstridiga behov och prioriteringar, vara självmedveten och hitta det bästa resultatet. Det är faktiskt ganska ädelt – inte att springa fram för att verbalt slå någon i ansiktet, utan att springa mot en lösning från en konstruktiv utgångspunkt.

Jen Dary: Under 2022 kan jag räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag har hört talas om eller blivit inbjuden till en konflikt där människor skriker. Det är faktiskt motsatsen. Det är passiv aggressivitet. Det är tummar upp på Slack-meddelanden. Det är att skriva tre punkter, radera, tre punkter, radera. Den nivån av konflikt är ännu värre. Det är giftigt.

Och det är svårt, särskilt nu när alla arbetar på distans. Det är svårt att känna att det finns ett sätt att gå in i konflikten. Även om du skickar ett Zoom-meddelande och skriver: hej, kan vi prata? Jag har faktiskt en hel produktserie som heter "Vi kan prata", eftersom jag alltid lär ut att de tre läskigaste orden på engelska är "kan vi prata?" Om någon säger det till dig tänker du: åh nej.

Galen Low: Jag spänner mig redan.

Jen Dary: Ja, precis. Du är omedelbart beredd på kamp eller flykt. Var därför den sorts person som kan ta emot frågan på ett bra sätt. Säg: ja, självklart kan vi prata. Vad händer? Även om du är nervös inombords. Jag tänker inte säga att jag aldrig är nervös när jag hanterar det, men det går mycket bättre när jag börjar samtalet så.

Ja, självklart kan vi prata. Vad händer? Och sedan blir lyssnandet mycket viktigt. Lyssna på allt de säger. Ha inte nästa svar färdigt på tungspetsen medan du väntar på att deras mun ska börja röra sig så att du kan säga ditt. Du måste vänta, pausa och höra vad de faktiskt sa. Ofta är det de faktiskt säger mycket mindre illa än vad vi trodde att de skulle säga.

Galen Low: Det är verkligen intressant. Det är som ett ögonblick där du säger till dig själv: gör inte den där saken som du skulle göra om någon slog dig med en hammare. Pausa och var i det här tankesättet.

Säg de här orden, var öppen för vad personen kommer att säga efter "kan vi prata?" och utgå därifrån. I stället för att rusta dig för en strid som inte är en strid, eftersom vi i våra huvuden tänker: det här blir en konflikt. Det är en kamp jag måste vinna. Men egentligen är det ett samtal, och någon måste spela ut sin hand innan du vet vad du ska göra härnäst. Spring därför mot det.

Jen Dary: En annan sak jag vill nämna är min kurs "Så nu är du chef". Den är för personer som befinner sig under sina första år som chefer. Jag brukar säga att det finns något jag kallar "skaparsorg", som jag ofta ser hos någon som har befordrats till chef. Det betyder att personen tidigare var den som skapade saken, kodade saken, designade saken och arbetade i detaljerna – och nu har befordrats till att leda de människorna.

Du gör därför en massa administration, utvärderingar och liknande, vilket inte verkar särskilt roligt jämfört med att skapa saker. Jag tycker faktiskt att ledarskap är en kreativ praktik, eller kan vara det. Du kan ändra din valuta från: jag hade tidigare kod, till: nu är min valuta människor.

Det betyder att jag skapar på ett annat sätt och tänker på olika personligheter i teamet. Människor som är bättre på säljsamtal, människor som behöver mer hjälp med att tala inför publik och så vidare.

Galen Low: Låt mig tänka lite snabbt ...

Jen Dary: Vi pratar om chefer, kreativ praktik och ...

Galen Low: Valuta, och Becca kommer att hjälpa oss.

Jen Dary: Min syn är att projektledare kan ha kreativa arbetsmetoder. Valutan är annorlunda, särskilt om du leder. Du har människorna i teamet och de färdigheter som finns tillgängliga. Du har mer juniora och mer seniora personer, och du får skapa den bilden eller använda verktygslådan med de personer som behövs för att skapa goda förutsättningar.

Du kanske tänker: det här är en kund som är väldigt framåtdrivande och driven på det här sättet. Vilka är de bästa lagkamraterna för den kunden? Det här är resursplaneringens konst. Det handlar om att hitta den bästa matchningen, inte bara internt utan också för arbetet med kunden.

Ibland har du möjlighet att prata om det på det sättet, ibland inte. Men oavsett vilket är tankesättet "vad ska vi skapa i dag?" väldigt annorlunda än "vad missade vi i dag?" eller "hur ligger vi redan efter?" Det förändrar hur du möter arbetet.

Galen Low: Jag tycker verkligen om aspekten med valuta. Om man frågade vissa projektledare vad deras valuta är kanske de skulle säga leveranser och statusrapporter. Men förändringen är att din valuta faktiskt är människor och förmodligen även en del konflikter, men det är ett kreativt arbete. Försök få det här att fungera. Det är kreativ problemlösning och resursplanering – att hitta rätt personer för rätt situationer.

Det handlar inte bara om ett kalkylblad med hur många timmar människor är tillgängliga, utan om att vara strategisk. Och den sista saken är att du förmodligen är mer strategisk än du tror. Din valuta är människor, och det är därför du förs mot olika sorters ledarroller eller roller som innebär att du leder människor.

Jen Dary: Vi pratar faktiskt om de osynliga sakerna i dag. Jag skulle säga att emotionellt arbete är en stor följd av detta. Du blir trött, och att hantera och kontrollera all energi i rummet, i konflikten eller i utbytena kan vara mycket utmattande.

En annan anledning till att jag ibland coachar någon är därför återhämtning. Inte självvård i betydelsen att gå på massage, utan hur du återställer dig när du är uttömd. Efter en lång dag då du har hanterat människor hela dagen behöver du ett sätt att göra dig av med det.

Jag säger detta på ett metaplan, eftersom det också är mitt jobb. Jag bär saker åt människor hela dagarna. Ta en lång promenad i området, laga middag med jazz i bakgrunden eller gör vad som nu är ditt sätt. Hoppa inte över det, för allt byggs på och sedan vill du inte träffa någon under hela helgen.

Jag är en stor extrovert, men nu i den här delen av min karriär behöver jag ibland inte vara med människor på samma sätt. Jag är mycket medveten om när någon inte har roligt på ett föräldramöte. Ingen betalar mig för det – det är obillbart arbete – men jag kan inte riktigt stänga av. Ibland måste jag därför se till att jag inte är i rummet för ofta om det inte ger mig återhämtning.

Galen Low: Är det inte intressant att några av de saker som är osynliga är sådant vi till slut bär på? Vi belönas för konkreta och synliga saker: du fick det där gjort i tid. Bra. Men du tar inte nödvändigtvis med dig det hem. Du tänker: jag gjorde saken, den är klar.

Det osynliga är det vi bär, eftersom ingen säger: bra jobbat med att förstå den här intressentens behov och hitta rätt person. Det händer, men inte ofta. Du bär på en tyngd. Och vissa av de här färdigheterna är alltid aktiva. Det är inte som att du skriver en statusrapport och sedan slutar. Du är uppmärksam på människor, empatisk och försöker skapa psykologisk trygghet. Ibland stängs det inte av lika lätt. Därför gillar jag aspekten av självvård.

Jen Dary: Absolut. Jag skulle gissa att om du är projektledare och lyssnar på detta så är du också ansvarig för någon kommitté. Du har definitivt blivit befordrad, så att säga, till ansvarig för volontärer på ditt barns skola, i den lokala kyrkan eller synagogan, i kvartersbevakningen eller något liknande.

Eller så är du den som väljer restaurang när dina vänner ska äta middag. De här färdigheterna stängs inte av klockan 17.30. De följer med dig. Det är charmigt och lite rörande, men också ett potentiellt hot mot din balans.

Se därför till att du inte bara umgås med människor som fungerar precis som du. Gemenskap är viktig. Även det här samtalet är på något sätt katartiskt. Kanske känner lyssnarna också det. Jag hoppas det. Du är trött, men du är inte ensam. Det finns andra som är som du, och kanske kan dina projektledarvänner prata om det – eller så kan Jen och Galen förstå dig.

Galen Low: Vi förstår.

Jen Dary: Ibland är det omvälvande bara att känna att någon pratar om de här sakerna.

Galen Low: Absolut. Jag älskar det. Jag vill återkomma till två saker. Den första är personlighetstyper. Om någon lyssnar och tänker: jag är faktiskt inte sådan. Jag springer inte mot konflikter och är inte ordförande för en kommitté. Betyder det att jag inte kan göra det här, Jen?

Jen Dary: Det är en bra fråga. Jag skulle aldrig vilja säga till någon att hen inte borde göra något. Men jag tycker att du ska göra några kontroller av din självinsikt och ställa den verkliga frågan om tillfredsställelse. Om det som ligger framför dig inte passar alla dina Myers-Briggs-rutor, men du känner dig tillfredsställd i slutet av dagen, så kör på.

Men det finns många osynliga krafter som försöker övertyga oss om att en viss väg är den rätta. Förväntningar från föräldrar när vi växer upp, en examen från ett visst universitet som borde leda till en viss roll och lönenivå, eller en kollega som var junior projektledare med dig och nu gör något annat som du därför också borde göra.

Det finns alla möjliga samhälleliga och yrkesmässiga påtryckningar. Du kan vara en rund kloss i ett fyrkantigt hål och ändå vara introvert i projektledning. Allt det är möjligt. Men det är värt att stanna upp och fråga: är detta min idé om tillfredsställelse, eller förväntar sig andra att detta ska göra mig tillfredsställd?

Jag coachar många människor som har kommit tio eller femton år in i sin karriär och plötsligt får ett skrämmande ögonblick där de frågar: varför gör jag det här igen? Och svaret är att någon annan ville att det skulle bli så.

Alla har haft någon version av det. Därför är det viktigt att ha en trygg person, som jag själv eller vilken coach som helst, att öppna upp det med och säga: jag kanske har gått vilse. Det är en stor sak. Särskilt för en vd eller grundare: tänk om jag inte har rätt jobb? Det är mycket press. I många fall är jag den enda personen de kan säga det till, eftersom de inte vill skaka båten internt innan det behövs.

Galen Low: Just det. En båt full av människor: hörni, jag är inte helt säker på det här.

Jen Dary: Andra tankar, allihop. Vi ses på måndag. Ha en bra helg.

Galen Low: Jag tycker att det är väldigt intressant med den trygga personen. De här osynliga färdigheterna utbildas man inte särskilt mycket i. När de väl utbildas, särskilt personlighetstyper, kan det bli jobbigt eftersom man lär sig på jobbet och förmodligen inte gjorde det särskilt bra första gången.

Det där magplasket gör ont och kan ha begränsat din karriär. Vilka är några sätt att öva och bli bättre på sådant som konflikt? Finns det sätt med lägre insatser att lära sig och öva?

Jen Dary: Absolut. Det första jag kommer att tänka på är att skicka tillbaka mat på en restaurang.

Om du bad om mat utan oliver men fick oliver är det väldigt många som plockar bort dem och är irriterade över middagen. Men du bad om något, så du kan säga: jag är verkligen ledsen att jag gör det här, men jag tycker inte om oliver. Skulle ni kunna göra en utan oliver? Vad ska du annars göra? Du äter där och får be om det du vill ha. Det är den minsta möjliga dosen konflikt.

Jag säger det kärleksfullt, för min man skulle aldrig göra så. Han kommer från Mellanvästern. Han skulle säga: lägg gärna på fler oliver, ursäkta att jag stör. Jag lutar mer åt andra hållet eftersom jag kommer från New York. Om jag inte säger att jag inte ville ha oliver och inte får maten ändrad sitter jag där med passiv aggressivitet.

Jag äter en pizza jag inte ens tycker om och ler falskt när jag säger att den var fantastisk.

Galen Low: Tummen upp på Slack, eller hur? Tack.

Jen Dary: Exakt. Jag ger dricks eftersom servitörer tjänar så lite och jag känner att jag måste ge 20 procent, men jag är irriterad. Den energin lämnar sedan middagen. Alternativet är: det där var läskigt, men jag är glad att jag sa något och nu tyckte jag faktiskt att pizzan var god. Det är ett bra sätt att börja bygga upp muskeln.

Du kan också säga nej till något. Om någon säger: vi uppskattade hur du planerade hela julfesten förra året, kan du göra det igen på fritiden? Då kan du säga: vet du vad, jag kan verkligen inte i år, men jag lämnar gärna över mina anteckningar till den som ni hittar.

Ett bra knep är att låtsas att du har haft någon sorts uppenbarelse eller magisk dröm. Du vaknar och säger: jag drömde faktiskt i natt att jag har sagt ja till för många saker. Så du rider på den drömmen in i samtalet och säger att du inte bör planera julfesten i år. Du kan säga att du insåg på tåget i morse att du säger ja till för mycket och att frågan kom olägligt, men att du gärna lämnar över anteckningarna och måste säga nej i år.

Det är skrämmande, särskilt till en chef eller en potentiell chef, men det är ännu ett sätt att träna den där muskeln mot konflikt.

Galen Low: Jag älskar det. Det finns så många taktiker i det du just sa.

Jen Dary: Människor behöver tro att det skett en störning som tillät förändringen. Jag hade en dröm, åkte på semester eller tittade ut genom tågfönstret. Det är som en indiefilm där förvandlingen sker och du kan säga nej till ett litet mötesförslag.

Ibland behöver du känna den energin eftersom din identitet behöver förändras mot något mer balanserat eller hälsosamt. En störning, oavsett hur löjlig den verkar, hjälper dig att röra dig framåt i den identitetsförändring du vill göra.

Galen Low: Jag älskar den sortens övning i vardagen och det faktum att det här inte bara är arbetsfärdigheter. Det är människofärdigheter. De kommer förmodligen att hjälpa dig om du hela tiden blir ombedd att planera julfesten.

Jen Dary: Ja.

Galen Low: Jag älskar det. Jag vill avsluta med en sista fråga. Vi har pratat om sådant som är osynligt och outbildat.

Du sa att det är ganska lätt att öva på. Varför tror du att det inte är sådant som utbildas? Om jag går en projektledningskurs, varför finns det inte en vecka där vi övar på att säga nej?

Jen Dary: Det är en miljonfråga, eller snarare en fråga värd 44 miljarder dollar eftersom saker har blivit så inflationsdrivna. Jag tror att det beror på att det är väldigt svårt att mäta. Vi lever i en kalkylbladsgemenskap, vilket förstärker det.

De här osynliga frågorna är svåra att bedöma. Det är svårt att säga: jag klarade det, du fick ett A eller något liknande. Det är inte matematik på det sättet, så det hamnar inte i läroböcker.

Du kan inte heller göra det i stor skala. Om du rättar uppsatser tar det tid, men du kan ta dig igenom dem. Men kan du hantera konflikter i ett klassrum i stor skala? Hur mår alla? Nej, du behöver individuell tid.

Ett annat sätt att mäta det är genom tid och erfarenhet. Det är inte en lärobok utan tid och erfarenhet du har levt. En tjugoåring kan ha mycket mer erfarenhet av konflikter än en femtioåring, beroende på uppväxt, liv och tidigare jobb.

Det sista jag känner kring detta är att det inte är något särskilt konkret som människor får godkänt i sin budget för professionell utveckling.

Galen Low: Just det.

Jen Dary: Det blir: gå och prata om dina känslor. Människor kan vara så irriterande. Men vad tror de pågår under allt detta? Jo, känslorna. Om du vill att människor ska sälja mer, låt dem bli experter på känslor och se sedan varje kontrakt som kommer in genom dörren.

Det är definitivt en investering att betala för en coach, en kurs eller något inom det sociala och emotionella området. Det är en fantastisk avkastning på investeringen för vem som helst i teamet.

Galen Low: Jag älskar det. Där har ni det. Jag föreställde mig också en kurs i att säga nej i stor skala. En enda flervalsfråga: alternativen är ja eller nej. Sedan får du ett certifikat som säger att du är fantastisk på att säga nej. Hundra procent, du säger nej på rätt sätt. Slut. Jag tar mina 44 miljarder nu.

Jen Dary: Herregud. Välförtjänt. Det är en fantastisk idé. Har du sett webbplatsen isitchristmas.com? Jag vet inte om den fortfarande finns, men sidan uppdaterades och visade nej, nej, nej tills det en dag stod ja. Din fråga borde vara en enkel webbplats: vill du göra det här?

Galen Low: Där har vi det.

Jen Dary: Nej, nej, nej, ja. Det är resultatet.

Galen Low: Jag älskar det. Jen, tack så mycket för dina insikter i dag. Du har kommit med flera värdefulla poänger, och jag har lärt mig många taktiker. Jag kommer att säga nej till att planera julfesten. Jag hänvisar till min uppenbarelse på tåget och är på väg att öva på att säga nej och vara redo för lite konflikt.

Innan våra lyssnare går – hur kan de lära sig mer om dig, höra mer från dig och lära sig mer om Plucky?

Jen Dary: Det enklaste sättet är att registrera sig för nyhetsbrevet, vilket vi förmodligen lägger i programanteckningarna. Jag skickar det en gång i månaden. Jag berättar historier om arbete och liv i världen och informerar om biljetter som snart släpps.

Vi säljer slut ganska snabbt till "Så nu är du chef". Om du är intresserad är det bästa att ställa dig i kön till nästa omgång eller prenumerera på nyhetsbrevet. Då får du information.

Jag finns inte längre på Twitter. Jag slutade på grund av några nyliga förändringar i ledningen. För ett litet företag betyder det att jag behöver finnas på andra platser. Jag finns på LinkedIn med Plucky, där vi har ganska många följare, och även på Instagram. Jag delar allt med Galen så att det finns i programanteckningarna.

Du kan också helt enkelt mejla mig på hello@beplucky.com. Skicka ett mejl och berätta vad du tyckte.

Galen Low: Hitta mig via mejl.

Jen Dary: Ja. Jag svarar alltid på sådana mejl. Det är bland det bästa jag vet när människor skriver och berättar vad de tänker. Jag är, om du inte har märkt det, en väldigt människoorienterad person och älskar att få kontakt med människor.

Galen Low: Vi lägger definitivt till alla länkar och Jens mejl i programanteckningarna.

Okej allihop. Där har ni det. Om du vill delta i samtalet med över tusen likasinnade projektledningsentusiaster kan du gå med i vår gemenskap. Besök thedigitalprojectmanager.com/membership för mer information.

Om du tyckte om det du hörde i dag, prenumerera och håll kontakten via thedigitalprojectmanager.com.

Tills nästa gång – tack för att du lyssnade.